Ordsken

För dig hade jag plockat ner stjärnorna och flyttat på månen. Du såg det aldrig. Du brydde dig inte ens om att stänga dörren efter dig.

Dumt stod jag kvar och väntade. Hoppfull. Förväntansfull. Trogen mina ord. Godtrogen. Jag stod kvar. Mörkret föll. Vintern kom. Inte du.

När snön blåste in stängde jag. Men stod kvar bakom dörren och tittade ut. Väntande. Tills jag gav upp. Men hoppet lever orimligt länge.

Länge ryckte jag förväntansfullt till vid varje steg på farstubron, på grusgången. Jag rusade fram till fönstret. Det var aldrig du.

Våren kom och blommorna öppnade sina kalkar. Jag klädde mig för dig, såg mig leende över axeln som trodde jag att du kom. Dog lite, var dag.

Det var då. Jag tänker inte längre på dig varje dag. Mina läppar har smakat andra kyssar. Men dörren är ännu inte låst.