Ordsken

För dig hade jag plockat ner stjärnorna och flyttat på månen. Du såg det aldrig. Du brydde dig inte ens om att stänga dörren efter dig.

Dumt stod jag kvar och väntade. Hoppfull. Förväntansfull. Trogen mina ord. Godtrogen. Jag stod kvar. Mörkret föll. Vintern kom. Inte du.

När snön blåste in stängde jag. Men stod kvar bakom dörren och tittade ut. Väntande. Tills jag gav upp. Men hoppet lever orimligt länge.

Länge ryckte jag förväntansfullt till vid varje steg på farstubron, på grusgången. Jag rusade fram till fönstret. Det var aldrig du.

Våren kom och blommorna öppnade sina kalkar. Jag klädde mig för dig, såg mig leende över axeln som trodde jag att du kom. Dog lite, var dag.

Det var då. Jag tänker inte längre på dig varje dag. Mina läppar har smakat andra kyssar. Men dörren är ännu inte låst.

Din beröring öppnar mig.
Dina kyssar fyller mina sinnen med åtrå.
Din tunga rör vid njutningens heligaste.
Tillsammans når vi extasen.

Min passion är utan spel.
Den hyllar livet, kärleken, njutningen, kroppens lågande begär och lusten.
Den lilla döden i den älskades famn.

I månsken lyfte du upp mig på stenen och älskade mig som bara du kan. Så helgade vi livet mitt bland de döda, vars vålnader log mot oss.

Den passion vi signade platsen med bar kärlek och livets fysiska sinnlighet, vida skild från synd, död och smärta. Vi levde kärlekens bud.

En blick och solen lyser klarare.
En smekning och universum skälver.
En kyss och tiden stannar.
Vi rör oss i takt utanför tiden.