Ordsken

I den djupaste skogen, vid den brusande forsen där isen lossar sitt pansar, stiger ett skrik. Det är livet.

Innan du går vill jag kyssa dig så att dina läppar aldrig glömmer mig.

Genom fönstergluggen lyser solen, en vanligt regnig dag.
Som vore fönstret öppnat mot något annat än världen vi ser utanför.

Med stjärnhimlen som en mantel svept om mig sänder jag en slängkyss i stjärnfallet och ber en bön om frid för människobarnen.

Må kärleken lysa dig väg i natten och stjärnorna nynna dig till sömns.

Vandra med mig.
Var mitt ljus i natten och se mig stråla klarare än solen.
Du, den vandrare jag väntat.

Jag lägger mig på klippan, öppnar hjärtat och låter sången stiga mot himlen.
I natt sjunger stjärnorna för dig, min älskade.

En dag bringar jag löfte om sommar, i citrongul skrud. Idag fladdrar jag förbi i solstrimman mellan molnen. En sorgkantad blåvinge.

Läppar mot en styvnad bröstvårta.
Kyssar längs höftbenets skålning.
Lätta smekningar, lekande tunga.
Beröring som får tiden att stanna.

Ett ord och jag vaknar.
En knackning och jag släpper in dig.
Ett leende och jag faller.
En kyss och jag är din igen.

Ibland lättar tårarna själen.
Ibland samlas varje tår som en blytyngd i hjärtat.

Om jag kunde låta vårregnet skölja bort allt unket.
Stå stilla under dropparna som en efter en spolade fram något nytt.
Återfödd i regn.

De små tingens saknad.

I natt flyger jag drake över drömmens fält.

Bergtagen. Skogstagen. Havstagen. Betagen. Ömt tagen i naturens famn.

På hjärtats bakgård finns de aldrig yppade och obesvarade kärlekarna. De som göms, men aldrig glöms.
Den älskade kan inte glömmas.

Kärlek är varpen i min livsväv.

Jag kryper ihop under en gran, vilar på mjuka barr bland blommande harsyra.
Låter naturen famna mig, skydda mig.
Utanför går livet vidare.

Regndropparnas dans mot rutan.
Dina fingertoppars stilla lek mot min hud.
Åtråns lätta melodi.

I natt gråter himlen med alla våra sorger. För smärtan som väcks av skönheten. För såren som läker i kärlekens famn.

När den älskade får stryka håret från mina tårdränkta kinder och ta emot min sorg i sin famn. Då är vi riktigt nära.

I pausen mellan livets danser finns en stilla plats för vila.
I tystnaden kan du finna din egen röst, dina steg.

Jag dricker månsken.
Till livet.
Till en ljusare morgondag på andra sidan natten.
Till oss.
Vi människobarn.
Vi älskande.

Vi är som små öar i ett enormt hav. Alla vi ensamma. Tillsammans.

Jag går ut i månljuset. Samlar silverstrålar som smekningar på huden.

Vi blickar upp mot samma måne. Vågorna som slår mot min strand slår även mot din. Nära, men fjärran.

Under månen ber jag en stilla bön om lindring för sargade själar, styrka till trötta liv och hopp till värkande hjärtan.