Ordsken

Jag är här. Alltid här. Vandrar samma stigar som du, under samma sol och måne. Och ändå är jag någon helt annanstans.

Jag vandrar på stigar bortom de av många fötter trampade, i en skog där trädens sus berättar sagor och månen ger vågorna silverkam.

I min skog finns huldran och näcken, älvorna dansar i gryningsljuset och hjorten som fälls av jägaren reser sig som man och bugar åt henne.

I strandens snäckor hör du evigheten och de svunna själarnas sång. Här finns det du blott anar, likt ekon av en dröm. Tills du vill se.

Jag vandrar på samma stigar som du, din himmel är också mitt tak. Men jag rör mig bortom tid och rum. Evigheten speglad i daggdroppen.

Jag tycker om hur du ser på mig. Jag tycker om att vila i din blick.

Sluter jag ögonen kan jag ännu känna värmen av din kropp mot min.
Dina fingrar längs käklinjen. Din kyss i nyckelbenets skålning.

Jag kan höra skrattet i din röst när du talar med mig.
Jag kan se glittret i dina ögon när du skrattar.
Fast du inte är här.

Vardagens grå och monotona sånger intresserar mig inte. Det vackra ligger bortom det grå.
Allt du behöver göra är att öppna dig för det

Trots råkyla lyser gula solar från grusvägens kanter och mellan bokskogens höga stammar breder mattan av vitsippor långsamt ut sig.

Morgontystnad. Andetag. Närhet. En symfoni, spelad på kroppars nära beröring. Och du spelar mig till fulländning!

Du är min belöning. Men mer än så.

För dig hade jag plockat ner stjärnorna och flyttat på månen. Du såg det aldrig. Du brydde dig inte ens om att stänga dörren efter dig.

Dumt stod jag kvar och väntade. Hoppfull. Förväntansfull. Trogen mina ord. Godtrogen. Jag stod kvar. Mörkret föll. Vintern kom. Inte du.

När snön blåste in stängde jag. Men stod kvar bakom dörren och tittade ut. Väntande. Tills jag gav upp. Men hoppet lever orimligt länge.

Länge ryckte jag förväntansfullt till vid varje steg på farstubron, på grusgången. Jag rusade fram till fönstret. Det var aldrig du.

Våren kom och blommorna öppnade sina kalkar. Jag klädde mig för dig, såg mig leende över axeln som trodde jag att du kom. Dog lite, var dag.

Det var då. Jag tänker inte längre på dig varje dag. Mina läppar har smakat andra kyssar. Men dörren är ännu inte låst.

Din beröring öppnar mig.
Dina kyssar fyller mina sinnen med åtrå.
Din tunga rör vid njutningens heligaste.
Tillsammans når vi extasen.

Min passion är utan spel.
Den hyllar livet, kärleken, njutningen, kroppens lågande begär och lusten.
Den lilla döden i den älskades famn.

I månsken lyfte du upp mig på stenen och älskade mig som bara du kan. Så helgade vi livet mitt bland de döda, vars vålnader log mot oss.

Den passion vi signade platsen med bar kärlek och livets fysiska sinnlighet, vida skild från synd, död och smärta. Vi levde kärlekens bud.

En blick och solen lyser klarare.
En smekning och universum skälver.
En kyss och tiden stannar.
Vi rör oss i takt utanför tiden.

De döda själarnas massa som oförtrutet stapplar vidare, enträget mässande.

Jag ville jag vore mer än ekot från det förflutnas toner.
Jag ville jag vore mer än falnande ljus från döda stjärnor.

Jag ville jag vore den som skänkte ljus och hopp, en musa för sången, en varm fläkt på livets väg.
Som sunnanvind och eldflugor.

Jag ville jag vore… mer.
En vårdrottning med ljus i blick och lekfullhet, kärlekssång och solkattsglitter, älskogsdans och stjärnfall.

Jag ville jag vore… Den jag är. Allt det och mer därtill.
Men i natt blir inga sånger sjungna. Ljuset får brinna ned i tystnad. Vila.

Stjärnorna blinkar hårda och kalla från en klar himmel i en råkall natt. Deras sånger ekar nu ohörda. Tomma. Ytliga sirligheter.

Obarmhärtiga. Som de vassa skärvorna i själens revor. Splitter från brustna hjärtan.

I kväll var solnedgången nästan retfullt utdragen och vacker. Som om den lockade mig att komma ut. Men det är kallt, ännu långt från sommar.

I fjol slog björken ut över en natt, natten mot långfredag. Vi satt ute till sent på påskafton, barbenta. Det blir inte så i år.

Tänk, jag undrar ibland över de som alltid är positiva och glada, rent av glättiga. Är de på riktigt? Äkta? De inger mig inte förtroende.

Ingen människa kan vara bara ljus och godhet, allt igenom glädje. Alla slipas vi av sorger. Det är mörkret som låter ljuset skina klarare.

Hennes blick hänger kvar i tanken. Hans läppar och händer vilar varma i känslorna. Många sinnen, många minnen. Mycket lust i en kropp.

I mötet mellan oss upplöses tiden och allt det som inte är vi försvinner för en stund.

Högsommarvärme. Jag halvslumrar på gräsmattan när du kommer från ett dopp. En handduk slängd över axeln, håret lockigt och ännu fuktigt. Fri och vacker, högrest och solkysst som en ung gud, barfota i gräset. Glittrande ögon, reflexer i håret. Så full av ljus.

Du slänger handduken över verandaräcket och slår dig ner hos mig. Jag drar dig till mig och kysser dig, hungrigt. Du lägger din hand mot min brunbrända midja, smeker mig långsamt över rumpan och drar mitt ben runt din höft. Jag trycker mitt sköte mot ditt och grenslar dig vant. Du ler när du faller över på rygg, lägger handen runt min nacke och kysser mig igen. Dina händer finner mina bröst, lystet uppnosiga under det tunna linnet, och jag drar efter andan. Du böjer dig fram och kysser bröstvårtan.

Tiden stannar. Jag möter din blick, glittrande ögon som säger mer än ord. Här? Här finns ingen. Ingen ser oss. Du ser dig omkring. Sant.

–Men de andra? frågar du.
–Vilka andra? Här finns bara vi.
När du ser upp är vi ensamma. De som nyss var runt oss är borta.

När du kommer från gräsklippningen, rakryggad, solbränd, med lätt doft av sol, svett och gräs. Så vacker. Så levande.

Att för en stund slumra på ditt bröst, kropp mot kropp…

Att somna nära, två kroppar som formas efter varandra, och vakna med en hand på mitt bröst, den andra mellan mina lår. Du, ännu sovande.

Hon med de fantastiska, ljusblå ögonen. Hon som nog kastade lika många blickar på mig som jag på henne. Söt. Vem var hon? Möts vi igen?

Dina ord finns gömda i mitt minne.
Likt små gömda lappar, väl återlästa men som aldrig faller sönder.