Ordsken

I natt flyger jag drake över drömmens fält.

Bergtagen. Skogstagen. Havstagen. Betagen. Ömt tagen i naturens famn.

På hjärtats bakgård finns de aldrig yppade och obesvarade kärlekarna. De som göms, men aldrig glöms.
Den älskade kan inte glömmas.

Kärlek är varpen i min livsväv.

Jag kryper ihop under en gran, vilar på mjuka barr bland blommande harsyra.
Låter naturen famna mig, skydda mig.
Utanför går livet vidare.

Regndropparnas dans mot rutan.
Dina fingertoppars stilla lek mot min hud.
Åtråns lätta melodi.

I natt gråter himlen med alla våra sorger. För smärtan som väcks av skönheten. För såren som läker i kärlekens famn.

När den älskade får stryka håret från mina tårdränkta kinder och ta emot min sorg i sin famn. Då är vi riktigt nära.

I pausen mellan livets danser finns en stilla plats för vila.
I tystnaden kan du finna din egen röst, dina steg.

Jag dricker månsken.
Till livet.
Till en ljusare morgondag på andra sidan natten.
Till oss.
Vi människobarn.
Vi älskande.

Vi är som små öar i ett enormt hav. Alla vi ensamma. Tillsammans.

Jag går ut i månljuset. Samlar silverstrålar som smekningar på huden.

Vi blickar upp mot samma måne. Vågorna som slår mot min strand slår även mot din. Nära, men fjärran.

Under månen ber jag en stilla bön om lindring för sargade själar, styrka till trötta liv och hopp till värkande hjärtan.

Motljus. Motlut. Motvind.

Rum där tiden står stilla.
Lukten av instängt solsken, minnen av sandiga tygskor och solbränna som lojt surrande flugor i fönstren.

Solvarm blandsaft och Mariekex.
Fötter rispade av havstulpaner och musselskal.
Uppskrapade knän och saltvattenkladdigt hår.
Barndomssommar.

Hjärtat slog förväntansfulla volter.
Hade ingen talat om att man kan landa illa och gå sönder?

Om jag blundar kan jag ännu känna dina armar runt mig. Din doft hänger kvar i mitt minne.

Du är min madeleinekaka.

När tågen gått och vinden blåser glömda påsar över spåren.
När ledningarna sjunger i sin ensamhet.
Då minns jag att min väg är en annan.

Dimridåer, masker, rök och speglar. Livsretuschering. Känslokorrigering.
Allt för att ge andra en behaglig upplevelse.

Jag tankar solkraft för att finna fler ord. Men våren är så skön att den trotsar alla ord och jag vandrar som förstummad genom den.

Glömda minnen… Hur glömmer man något man minns?

Så stänger jag dörren bakom mig. Kapar förtöjningen och är fri att segla iväg. Men stannar till. Friheten förlamar snarare än berusar.

Tanken slår mig: Borde jag kapa alla band? Bryta upp, ge mig av utan ord, utan ny adress? Kunde jag? Vill jag?

Jag läser de sista orden, avslutar ett kapitel. Nästa kapitel är oskrivet, jag kan inte läsa i förväg.
Historien skrivs medan den sker.

Jag stryker lätt din sovande kind och viskar ”Jag älskar dig”.
Så att du aldrig ska glömma att du är älskad bortom alla gränser.

Du går din väg.
När du vänder dig om finns jag kvar.
Jag tar emot dig när du faller.