När du är borta drar jag på mig din tröja och sover på din kudde.
Jag är nära dig fast du inte är där, och byter din doft mot min.
När du kommer hem ser jag att du märker det, du ler för dig själv när du känner min doft där den förut inte fanns.
Ibland behövs inga ord.
Vi är alltid nära i hjärtats rum.
United, untied.
Band som inte fängslar utan förenar.
Lätta och starka som spindeltråd, vävda av kärlek.
”Vänta lite.”
Två ord ger mig en frist.
Tid att avsluta och spara en tanke och påbörja en annan.
Tid att ge dig min fulla uppmärksamhet.
Så. Nu är jag din igen.
Jag har en vandrerskas själ.
Vägen finns inom mig; rörelsen, friheten, rastlösheten.
Vägen tar mig bort från det kända.
Vägen tar mig hem.
Alltid på väg.
Alltid där jag är.
Med blicken öppen för vidderna, för det fjärran och det nära.
Aldrig är jag så närvarande som i det tidlösa.
I friheten finner jag ro.
Bakom murar förtvinar jag.
Ingen gyllene bur med vackra speglar för mig.
Men väl en varm och öppen famn.
Drömmarna fylls av skärvor. Krossat glas, spruckna speglar, väggar som rämnar.
När allt rasat samman skall något nytt stiga ur ruinerna.
Med fönstren öppna drar natten snabbare bort.
Huden knottrar sig under morgonluftens svala kyssar.
En mjuk sjal vilar lätt om axlarna. Värme.
Barfota med skorna i handen.
Dans på lätta steg på mark som borde varit gräsbevuxen.
En huldra i stadsöknen, med skog och vidder i blicken.
Jag borde inte vara här, viskar jag till natten.
Och det kommer ett svar: Du är där du ska vara. Din vilda natur behövs här.
Vi kan samtala om vad som helst och göra det till mer än prat.
Tankar prövas och skärps, ord möter varandra i dans.
Vi för och följer.
Tomrummet där någon en gång fanns.
Ibland sluter det sig snabbt, som om där aldrig någon funnits.
Vissa tomrum blir kvar. Eviga rum i hjärtat.
Dimman har lättat. Motvilligt, som dagen långsamt gnuggar sömnen ur ögonen.
Nu leker dimslöjorna som lätta skyar runt morgonsolen.
Genom fönstret strömmar barnskratt. En fläkt av glädje.
När den som ikläder sig lånta kläder inte fyller ut dem blir effekten den av ett barn i mammas garderob.
Illa matchade persedlar.
”Vad tänker du på?”
Jag känner din hand på mitt bröst, din värme, dina andetags rörelser.
Jag hör våra hjärtslag.
Jag tänker inte. Jag är.
De bästa stunderna i livet är bortom tankar, mer än ord.
De kan bara upplevas.
Vi står tätt tillsammans i natten och tittar på stjärnorna. Ser tiden an.
Tider som sedan länge svunnit, fast här i ett och samma ögonblick.
Så mycket musik, så korta kvällar, så korta nätter.
Orden vi ärvde.
Att värna om och njuta av, leka med och berika.
Orden är levande.
Jag vänder mig om med två ord innan jag går: ”Älska mig.”
Jag stänger inte dörren efter mig. Den står öppen till friheten jag går med.
Sätt mig inte på en piedestal.
Håll mig inte högre än andra.
Jag tycker så illa om att falla när du finner att jag bara är mänsklig.
Må jag alltid få behålla förmågan att möta världen med öppna sinnen, ge mig varje dag och varje kärlek ny.
Må mina steg träda lätt på jorden, min ande dra lätt som dimmornas älvor, som sommarvindens smekning.
Må barfotabarnets dans ge stegen frihet, vandrerskan finna lust längs vägen och eldar att vila vid i natten.
Må det finnas någon som väntar.
Ett dis steg ur havet och svepte solnedgången i pärlemorskimmer.
Perspektiv. Du kallar det syndfullt som för mig är livsbejakande och njutningsfullt.
I ekarnas krets
på ett bord av sten
kommer du till mig i natt.
Under fullmånens silverljus möts vi.
Våra kroppar sjunger livets sång.
Din säd och mina extatiska tårar blir våra offer.
Sommarnätternas ljusa leende gav plats åt augustinätternas sammetsblå mörker.
Septembernätterna är mörkare och vildare.
Nu brinner eldarna klarare mot himlen, lågorna dansar vilda och bjuder oss med.
Kom, Älskade!
Följ med mig in under stjärnorna.
Så plötsligt: en doft från en svunnen tid.
Från en värld som inte längre finns.
Med ens öppnas en dörr till det som var en gång.
Det är inte borta. Det är bara i ett annat nu.
Ordsken 