Ordsken

Lyckoklöver. Ett skirt grönt hav av fyrväpplingar med smak av harsyra. En frisk smak av lycka och hopp. En lycka att bjuda på och sprida.

Ur hjärtats djup stiger en sång till den älskade:

”Jag älskade dig innan jag kände dig, och jag kände dig långt innan vi möttes. Våra vägar korsades långt innan vi fanns. Det var alltid du.”

Jag plockar längtans blå blomma och sätter i mitt hår.

Du sover än. Jag tycker om att se dig sova. Jag ligger nära, drar in din doft, din värme och sparar dem. Mina andetag mot ditt bröst. Med fingret ritar jag dina drag; ögonbrynens välvning, den raka näsan, käklinjen, dina läppars mjuka båge. Jag ritar dig för min inre bild. Jag hör att du börjar vakna. Drar dig försiktigt ur sömnen med lätta kyssar längs din hals, lockande smekningar. Möter din blick.
God morgon.

Jag går ut i månskenet, och skickar ut min längtan på månstrålar och froststjärnor.

Jag väntar. Älskar.
Kom till mig. Se mig. Älska mig.

En stilla ton i tystnaden får mitt hjärta att skälva och andetagen att tystna.
Den älskades sång. Aldrig längre bort än en ton.
Jag svarar.

Min sång stiger mot rymden, möter den älskade där vi redan känner varandra.
Någon så fjärran men ändå så nära.
En tonernas lek i stjärnljus.

Hade jag fyllt tomheten utan Dig med annat, hade mitt hjärta inte varit öppet för Dig.
Det är tapetserat med kärlek.
Inte tomt.
Ledigt.

Jag är flyktig som en solkatt, en sommarbris, en regnbåge.
Försöker du fånga mig är jag redan borta.

Dina ord. Stjärnskott, en lätt beröring, solglimten genom molnen, fyrens trygga sken i natten.
Du minner om vägen hem.
Till mig.

Innan solens strålar jagat bort nattmörkret lösgör hon sig ur hans omfamning, försiktigt, för att inte väcka honom. Hon lägger handen mot hans bröst, känner pulsen därunder. Det hjärta som i nattens lekar slog hårt och snabbt, slår nu sömnens stilla takt. Än en liten stund dröjer hon, lyssnar till lugna andetag, betraktar hans avslappnade drag, befriade från dagens allvar och sorg. Sköna.

Hon betraktar stolt och varmt hans sovande kropp, stark och vacker. Kroppen som fört henne till extas, följt hennes bortom tid och rum. Deras dans i het kamp, vilt tumlande på nattens ängar, sinnenas och kropparnas förening.

Men natten är över. Tid att gå vidare.

En lätt smekning över kinden, en flyktig kyss, så reser hon sig mjukt och lämnar jägaren. Han som bär stjärnglans kring sin panna.

Endymion

Min åtrå brinner starkt och hett, flytande lava i ådrorna.
Ändå är min lust lätt och lekfull, ett skrattande, porlande, rent vatten.

I morgon tinar solen det frusna hjärtat.
Tanken flyger fritt och livskraften stiger som saven om våren.
En ny dag gryr.

Jag vill skriva sånger om den älskade, i vilken skepnad den än visar sig.

Jag vill dansa liv och kärlek på lätta fötter i sol och skugga.

Jag vill andas kärlek, dricka ljus och lust, hungra efter din beröring och äta mig mätt i nattens mörker.

Jag vill sprida hopp och kärlek runt mig.

Men nu… nu klingar sången i moll, dansen har avstannat och orden famlar efter mening. Tomhet.

Men en sång i moll är ändå skön, och Livets dans rymmer stunder av stillhet.

Ett ord, en ton från hjärtesträngen, leder mig hem igen.

Står du en dag på min trapp igen, släpper jag artigt in dig.
Men sätter mig på andra sidan bordet.

Det kommer en tid efter vintern. När isarna lossar och tjälen går ur jorden. Bäckens porlande silverskratt i en värld som vaknar till liv.

Marken rister och skälver när gröna blad vecklar ut sig mot ljuset och tunna stänglar färgar jorden i en palett av glädje.

Livet spirar. Rosa linneor i mossan. Sollek genom skirt ljusgrönt lövverk över gläntan där konvaljernas vita klockor pinglar.

Inom kort byts konvaljens sång mot blåklockans klang under susande björkar. Humlor surrar lojt över blåbärsblomster i försommargasset.

Solkattslek över glittrande vågor. Sommarens första dopp i ännu alltför kall havsvik. Solvarm hud. Ljumma nätter. Livet återvänder.

Dagsmeja. En stilla sol som redan värmer och befriar taken från snötäcket.
Ja. Även denna vinter tar slut.
Snart. Är aldrig snart nog.

Hjärtat slår allt långsammare.
Ljuset i blicken fladdrar svagt, knappt synligt.
Av musiken hörs blott en kvardröjande ton.
Dvala.

En dag faller fjällen från mina ögon och jag kan för en stund se mig som du gör. Då ska jag förstå.
Kanske. En dag.
Jag hoppas.

Jag ser mig genom ett liv av andras ord och blickar. De förvränger spegelbilden, lägger en hinna framför min blick.
De svider än.

Kärleken som fyller mitt hjärta och strömmar genom mina ådror räcker ibland inte till för livskraften. Andetagen saknar syre.

Och ändå älskar jag.

Jag träder min dans i ljus och mörker, dansar på lätta fötter över mossbelupna marker och solvarma klippor, ylar i djupaste sorg i natten.

Jag rider genom dag och natt på Rhiannons vita märr. Likt Gudinnan som valt mig till sin kan jag inte fångas, bara ge mig själv.

Försöker du fånga mig kommer jag att gäckande undfly dig, som en hägring. Jag glider mellan fingrarna likt rök och dimma.

Ber du mig stanna för dig, så stannar jag. Ber du mig stanna för alltid är jag din.

På mitt sätt.

Då kommer jag alltid tillbaka.

Att älska. Vad är det? Intet. Allt.

Hjärtats sirliga vändningar, kärlekens enträgenhet. Lätt som ett dun i vindlek. Stark som livskraften.

Understundom kan jag önska att jag vore mindre älskande, att jag kunde stänga mitt hjärta och lämna de älskade därhän.

Kärleken ger och tär.

Men att leva är att älska. Kärlek är tonerna i min melodi, dansens själ, luftens syre. Det som får hjärtat att slå och ger livet mening.

Skjut inga pilar i mig, Eros; jag är bortom dem. Jag färdas på andra plan än de dina. Din enkla kärlek är inte för mig.

Ni Olympens gråterskor, gråt inga tårar för mig. Mina sorger är mina att bära, valda i den stund jag sänkte mig i kärlekens månbelysta sjö.

Om jag hade älskat dig mer. Om du hade älskat mig mer. Om…

Hade det ännu varit vi då?

Nej. Vår tid var ute. Vi finns ändå kvar.

Jag vill inte sörja det som var, sedan länge tysta sånger.

Men sorgen har sin tid, liksom kärleken.

Det som förloras måste sörjas. I sin tid.

Ensamheten mitt i sorlet när ingen längre lyssnar på någon annan än sig själv.

Osynligheten när alla sover med öppna ögon. De tittar, men ser inget mer än sina spegelbilder.