Ordsken

Som ett yrväder drog jag fram innan stiltjen sänkte sig.
En frisk fläkt stillad till en svalt smekande vind som bär med sig min doft.

Du… du kom som en vind.

Jag ser dig klarare när jag blundar.
Bakom slutna ögonlock öppnar sig andra världar.

Som vågorna söker stranden söker din tunga mig.
Och jag möter dig med en smak av hav.

Det var så lätt att falla för dig.

Men lika lätt som det var att falla var det svårt att resa mig och gå vidare.
Efter dig. Utan dig.

Du tände mitt ljus.

När allt vi har kvar är minnen, är vi bara spöken då?

Morgonsolen lyser på mitt kön.
Du böjer dig ner och kysser det, låter tungan smeka redan fuktiga läppar.
Frukosten får vänta.

Vi blir ett med varandra och ljuset, spricker upp i tusen glittrande strålar och samlas åter i hjärtslagen

Vi som möts och skiljs och möts igen.
Jag känner dig.
Över skog och hav, floder och berg känner jag ditt hjärtas slag, hör jag din själs ton.

Två toner för oss samman.
Den ena går från dig till mig, den andra från mig till dig.
När de möts stiger sången mot skyn.

När vi möts stiger en sång.

Vägen visade sig då jag slutade söka efter den.
Så som lyckan fanns då jag slutade jaga den.

Så som jag kommer bara till den som inte söker fånga mig.

Be mig att stanna, så gör jag kanske det.
Jag går som det behagar mig. Fritt.
Försök fånga mig, och du kommer att gå tomhänt ur jakten.

En gång blev jag fångad. Jag gick i fällan.
Det höll på att kosta mig allt.
Även bojor av mjukaste silke fjättrar den som skall vara fri.

När väckarklockan ringde i morse drömde jag att det var du som stod utanför dörren.
Döm om min besvikelse när det var en helt vanlig dag.

Det är för lite av mig i dina dagar.
Det är för lite av dig i mina.
Men bara en av oss saknar.

Du vet att du bär ett frö inom dig.
Jag ser trädet då jag ser dig.
Jag ser dig blomstra.
Det du är, det du kommer att vara.
Jag ser dig.

Alla famnar jag vilat i.
I ingen av dem fanns visst den hamn min själ nu söker.
Vandrerskans lott: att söka, men bära mitt hem inom mig.

Vid en månbelyst källa i skogen, dit bäckens silverskratt visar vägen.
Vid en strand intill ett hav bortom havet.
En ekglänta.
Hamnar.

Orden fladdrar. Rastlösa fåglar som inte finner hamn.

Den första natten är mild.
På kyrkogården sjunger en koltrast in året.
Den vakar över oss i natt.

Ett år av glädje.
Ett år av förlustens förlamande smärta.
Ett år av tårar över dig.
Ett år av saknad.
Ett år då saknaden lägger sig till ro?

Det hjärta du givit kan du inte få tillbaka.
Det är vad du riskerar.

Hur mycket ger du i kärlek?

Tar du risken?

Mitt hjärta spritter till och fylls av värme av ditt namn, fast du inte längre hör mig säga det.

Det var ett vackert misstag.
Det ska du inte behöva betala för.
Det räcker med att jag gör det.

Blott krusningar på tidens hav.
Vissa vågor når över hela havet.

Du var våren som kom.
Du var ljuset, sommaren och livet. Värmen.
Du var. Du är.
Genom åren som gått är du våren som kommer.

Jag tror att våren den kom, inatt, till Göteborg.

”Du borde inte vara här. Det är inte bra för dig.”

”Men jag har ingen annanstans att ta vägen nu.”