Ordsken

”Jag gör det för min skull.”
Gör mig fin, skriver, dansar. Hur sant är det, när jag också vill bli sedd och få uppskattning?

Jag tycker om att du ser mig.
Jag tycker om när du ser på mig.
Jag tycker om att bli sedd av dig.

Jag har gjort mig fin. Slät, len och väldoftande. Snygga röda underkläder.
Ingen kommer att se det. Ingen bryr sig. Det är för min skull.

Alla Hjärtans Dag. Min dag, din dag.
Alla hjärtans, även de som pumpar kärlek utan att få dela den.
Jag vill fira kärleken och lusten.

En dag vaknar jag till solsken och fågelsång. Livet gryr med dagen.

En dag fäller sorgens träd sina löv och nya blommor slår ut. De sträcker sina kalkar mot ljuset och fyller natten med sin doft.

En dag bryter jag mig fri och breder ut mina vingar. Stolt och orädd bär jag min skönhet och kraft, lyser i den djupaste natt.

I morgon?

En isande vind genom ventilen.
Snön sveper åter in världen under glömskans kalla täcke.
Hos mig är mörkret varmt och vilsamt. Trygghet.

Jag lossar berlocker från svunna dagar från armbandet runt min arm.
En efter en lättar de mig.
Några, tunga som bojor, är ännu kvar.

När det som varit plötsligt breder ut sig, fyller upp nuet och blockerar sikten mot framtiden är det dags att lägga saker på rätt plats.

De som dör stannar i växten. Vi minns dem alltid som de var.
De förlorade levande förändras i ljuset av sina gärningar.

Våren tittade förbi. En hastig blinkning, en flirt som tinade en frusen själ. Men den försvann igen. Jag fryser. Känner mig snuvad. Snuvig.

Jag gav dig en blomma.
Du beundrade den, plockade av blombladen och slängde den sedan från dig.
Du sörjer blomman, men glömde mig.

För blinda ögon. För döva öron. Går spårlöst, obemärkt förbi.

Stundtals hatar jag dig för vad du gjorde mot mig. Vad du fortfarande gör.
Men i din värld är det dig det är synd om.

Du ser mig även när jag känner mig osynlig.
Även när jag inte vill bli sedd.
Det skrämmer.
Jag är inte alltid skön att se.

Idag fylls luften av förhoppning. Solsken, takdropp, smältande is. Talgoxens sång, underbara möten. Kärlek, inte hat.
Men det räcker inte.

Jag tar på mig mitt vackraste leende.
Tänder glimten i ögat, aktiverar rappheten och glädjen.
Sminkar över sprickorna.
Ni ser ingen skillnad

Du Liv, le mot mig.
Ta mig i armen och visa var du är när jag blivit stående i hörnet.
Jag minns dig.
Jag vill leva med dig.

Orden som väcker mina sinnen, som väcker bilder och sånger till liv, som minner mig om nästan svunna minnen och känslor. Ljus i natten.

Liv kan inte existera utan död.
Den som tar ansvar för liv måste även kunna ta ansvar för död.
Kan du döda för att ge liv?
För att överleva?

Känslan av hopp, av förtröstan rinner som sand mellan fingrarna. Hur kan de vara så sinliga? Så… förgängliga? När de är borta – tomhet.

Framtiden börjar i drömmen. Hur den blir handlar mycket om huruvida vi vågar leva drömmen.

Livet.
Moln och skuggor på solhimlen, stjärnor på natthimlen.
Månsken och solstrålar.
Mörker och ljus.
Natt och dag.
Sorg och kärlek.

Tappade. Ord, lust, kraft, väg. Gick vilse i vindlande mörka grottor. Kyla, ensamhet, evig natt utan stjärnor. Jag gick mig nästan förlorad.

När mina ögon hade vant sig vid mörkret fann jag en trygghet i det. Lät mig omslutas av det som vore det en älskande mors armar.

Så hörde jag plötsligt en ton, aldrig så spröd, men ändå: en ton. Den fick hjärtesträngen att vibrera, väckte bilder med ljus och skugga.

Jag fylldes av något nytt: hopp. Den eviga natten lystes upp av stjärnor och ett ljus inom mig växte, som tycktes svara på ett yttre sken.

På något sätt återfann jag vägen, min väg, och längs den en livslust, kraft och sanning som var min. För varje steg, lite närmare mig.

Sorgen får inte tynga mig längre. Jag bär den som en mantel.
Midnattsblå sammet med stjärnor i fodret.

Din hand följer linjens krökning över min nakna rygg och stannar nedanför svankens mjuka grop. Där vilar den bra. Värme.