Ordsken

Solen sätter reflexer i håret, tänder glitter i blicken och fyller sinnet med glädje.
Majdrottningen vaknar långsamt ur sin dvala.

Jag vill sitta i värmen med nykyssta läppar och låta solstrålarna röra vid kinder, ännu rosiga av ystra lekar.
Skutta runt i lekande vårdans.

Jag är den du väntar på. Din blåögda vandrerska från färdvägar vida. Kom! Finn mig!

Jag vaknar från en tupplur av att du sätter nyckeln i låset. Jag ser dig från sängen, ljus och klar i tamburen, och du ser mig le mot dig genom halvdunklet.  Jag sträcker på mig, som en loj katthona, utan att släppa dig med blicken medan du hänger av dig. ”Kom”, säger min blick. ”Kom till mig.”
Du kommer in till mig, böjer dig ner och kysser mig. En lätt kyss, och så en till, hårdare, längre, tungor som hälsar på varandra.

Jag ser på dig med glittrande ögon när våra läppar skiljs åt, drar dig till mig, ner i sängen. ”Jag vill ha dig.” Min röst är hes av lust.
Dina ögon och andetag svarar mig, och tiden stannar när vi ligger nära, nära, delar kyssar och andetag, vidrör varandra glödande. Du smeker mitt lår upp under klänningen, klämmer på skinkan, låter handen röra sig in under troskanten. Jag skälver, drar efter andan.

Jag smeker ditt skrev, känner att du vill lika mycket som jag. Lirkar upp ditt bälte, knapparna och rör vid dig, hud mot hud. Mjuk. Hård. Med en snabb rörelse lägger jag benet över din höft och grenslar dig. Rör retfullt mitt sköte mot ditt, eggar oss båda. Din blick är mörk. Jag älskar att se dig fylld av den åtrå som också är min. Kysser dig medan jag knäpper upp din skjorta; dina läppar, käken, halsens tunna hud… Biter.

Du drar hårt efter andan när jag drar naglarna över ditt bröst, din mage, och jag känner dig vibrera lätt under mig.

Jag drar klänningen över huvudet. Dina händer… de formar mina höfter, min midja, smeker mina spetsklädda bröst. Du drar mig mot dig och kysser mig, lösgör vant min bh. När dina tummar cirklar runt bröstvårtorna, drar över dem, leker med dem, håller jag tillbaka ett gnyende. Du spelar min kropp så bra…

Du nafsar mig lätt i halsen och vräker mig sedan åt sidan, på rygg. Reser dig upp, drar av mig trosorna, och kysser venusberget.

Jag ser dig klä av dig, liksom dröjande, som ville du dra ut på det, med en blick som aldrig lämnar mig.

Du är vacker där du står. Blodfull. Ståtlig. Leken kan börja.

Dina händer. Som smeker.
Och mer…
Ja. Dina händer.

Jag vill dricka mig yr på Livets vin,
Släcka törsten med nattens dagg,
Mätta min hunger med älskogsnätter, morgonljus och månskensbad.

Det enda problemet med Drömmen är att den inte är sann. Men just det gör den så värdefull: ingen verklighet som förstör.

Det finns drömmar som kan bli verklighet: den framtid som börjar i våra drömmar.

Det finns drömmar som inte skall bli sanna, som inte är en del av den verklighet vi lever i. Jag vill kalla dem för Drömmen.

Min framtid börjar som en dröm.

Kan jag älska dig tillräckligt för att stanna?
Kan jag älska mig tillräckligt för att gå?

I min trädgård växer rosorna mot muren in till den hemlighetsfulla trädgården som är hjärtats. Den få får se.

Min trädgård är fager att skåda. Prunkande rabatter, välansade träd. Blomprakt. Väldoft. Ordnad skönhet för allmän beskådan. Men bakom den törnrosklädda muren ligger den hemlighetsfulla trädgården, hjärtats trädgård, den där jag kan bara vara. Finner du nyckeln i gärdsmygens övergivna bo kan du hitta vägen in. Grinden är övervuxen och trög, den har stått glömd och orörd länge.

I den hemlighetsfulla trädgården är ljuset skirare, grönskan inte lika imponerande. Solkatter jagar varandra över en glänta i björkdungen. En idegransallé leder fram till en kristallklar källa. Springbrunnens skrattande sång lagras i de röda bären. På kanten kvittrar en rödhake. Fruktträdgårdens rosa blommor befruktas av sömniga humlor i middagsvärmen. Gräset vajar under träden, där äpplena snart tar form. I ett doftande hörn samlas liljor och färggranna irisar, lyfter sina kalkar mot solen och månen och sprider frid genom sin stilla värdighet. Där finns örtagård och syrenberså, klippskrevor med revor av kaprifol, glömskans äng med röd vallmo, malört och belladonna.

Vandra genom granskogen, där koltrasten besjunger gryning och skymning, över mjuk mossa där linneans rosa klockor dansar med månstrålarna. Gå över ängen där dimman stiger om natten och dansa med älvorna till sommarnattens klanger. Där ska du finna den klara, mörka tjärnen, där månen skapar silverspegel och röda näckrosor slår ut i natten. Där vattnet är som smekande älskog.

Lägg av dig kläderna på stranden och simma ut till ön. Där finner du mig i vattnet, med håret lockigt och fuktigt, huden skimrande av månstrålande silverne droppar. Vågar du möta min blick och ta min hand får du följa mig till den heligaste dungen, där natten är sammet och stjärnljus och mattan av violer fyller natten med sin doft.

Ett törne på rosenbusken drar blod. Såret infekteras. Minnet av rosen blir just smärta.
Jag plockar inga fler rosor.

Drömmar av glas.
Den sköra drömmen, luftslottet, såpbubblan.
Kan vi väva samman dröm och verklighet? Leva i båda?
Däri ligger Utmaningen.

Helgmorgon. Tid att vakna långsamt, tid att ligga kvar och njuta.
Jag kryper in under ditt täcke, låter min nakna kropp formas efter din.

Vågar jag skåda ner i Minnenas brunn, möta mig i dess mörka spegel, dricka djupt av dess vatten?
Se sanningen, utan att drunkna.

Stilla morgonstund.
Mjuka läppar mot varm hud.
Mersmak. Längtan. Lust.

När du får mig att skratta. Då lyser jag lite extra.

Längtan.
Mild, vemodig, tyst, talande, vrålande, ihärdig, fysisk, glödande, brinnande.
Från en stilla bäck till en dånande tsunami.

Ett stilla vårregn som smeker huden, sköljer bort alla spår av vinterns bleka glåmighet, sätter rosor på kinden och solsken i blick. Snart!

Jag vaknar tidigt, väckt av solsken, måsskrin och livslust. Du sover ännu tungt, med täcket neddraget till midjan. Fridfull, vacker. Du får sova vidare. Jag drar på mig en tunn klänning och går ut för att möta morgonen. Springer på lätta fötter över mjuk mossa och doftande barr, denna sommarskogens helt egna doft, skuttar över klipphällarna.

Havet. Stilla, mörkblått under den redan intensivt blå himlen. Inbjudande. Jag tar av mig klänningen och går ut på bryggans gråslitna bräder. En sekunds tvekan innan jag dyker i. Jag frustar av glädje när jag kommer upp till ytan, skakar på huvudet så att ljuset bryts i dropparna som sprids runt mig. Omgiven av regnbågar. Jag tumlar runt i vattnet, sköljer bort spåren av nattens hetta. När jag går upp, klädd i lycka och lekande droppar, glittrar jag i solen. En stund blir jag stående så, låter solen ömt värma min hud, den lätta morgonbrisen smeka mig varm. Jag vrider ur håret och klär på mig.

Jag dansar tillbaka över berg och genom skog, sirliga, svängande mönster på tå. För dig, som kunde du se mig. Din närvaro är överallt. Som ett väsen har sol, hav, skog och vind skänkt mig ny kraft, åter tänt elden som brinner i mig. Jag är vaken. Och hungrig av åtrå.

Du sover ännu när jag tassar in i sovrummet. En solstråle har letat sig in över ditt ansikte och du har sparkat av dig täcket. Jag kryper fram till dig i sängen. Ger dig en puss.

Jag drar med handen över ditt breda bröst, ritar musklernas konturer med varma fingrar. Hettan sprider sig inom mig. Jag smeker din mage, dina höfter och ljumskar, stryker ned över lårens innersidor. Ser hur din kropp svarar på beröringen. Försiktigt sätter jag mig mellan dina knän, låter tummarna ge en fastare tryck över dina länder, dröjer mig varje gång kvar nära skötet. Jag hör på din andning att du nästan är vaken, ser hur din lem fylls och skälver när jag smeker dess rot och huden runt om. Som en inbjudan.

En blick på dig, slutna ögon men lätt leende. Jag tar dig i mina händer, möter dig lekfullt med tungan innan varma läppar sluter sig om dig. En suck undslipper dig, en djup utandning som ekar det jag redan känner. Jag älskar att väcka dig, känna livets puls under den mjuka huden.

Snart lyfter jag blicken och mina glittrande ögon möter din mörka, varma blick. Jag grenslar dig, långsamt, och kysser dig god morgon.

Om jag kunde vrida klockan tillbaka. Då hade jag inte öppnat mitt hjärta för dig. Inte litat på dig. Inte haft ett öppet sår efter dig.

Ett spel. Ett verktyg. Var det allt jag var?

Ska du förstöra en natt till? Ska taggen inte värka ut någon gång? Än ser jag ingen läkning. Och ingen kan förstå vidden av det som hände.

Ibland tycks du mig blind för din storhet, det ljus du sprider, den verkan du har.
Om jag kunde hålla upp en spegel som visade den jag ser.

Jag vill andas, leva, sjunga, dansa, skriva, tala, drömma kärlek. Livets puls och mening, hjärtats slag, dagens sol och nattens stjärnor.

En underfundig blick, glittrande ögon. Ett lurigt, varmt leende.
Jag möter min blick i spegeln och säger ”God morgon, min sköna.”

Än en dag läggs till handlingarna, virvlar iväg i vinden och singlar så småningom mot marken.
I morgon börjar något nytt.