Ordsken

Jag släcker ljuset, ställer skorna vid grinden och tassar barfota in i drömmarnas värld.
In i den hemliga trädgården.

Ta mig mot muren i den hemliga trädgården.
Omslingrade, medan solen kysser dig i nacken.
Levande.

En solstråle genom gardinen väcker livslusten.
Så som vi väcker varandra.
Nakna. Nära. Njutningsfullt.

Jag stryker över din kind, kysser dig lätt.
Kryper nära och formar min kropp efter din.
Du smeker mig närmare. Jag svarar.
Stämsång.

Händer mot hud.
Kyssar. Andetag. En blick.
Ta mig.
Två hjärtans yra dans. Kroppar som vibrerar i takt.
Ett darrande crescendo. Utan ett ord.

Idag lyser jag bara svagt. Dansen är över och sången har tystnat. Idag syns jag inte längre, annat än för den som ser mer än andra.

I kväll söker jag en ledstjärna, men dimman sluter sig tät och inga ljus syns. Jag är inte vilse i mörkret; jag hittar bara inte ut just nu.

I natt kryper jag ihop under en gran, drar upp mossan till hakan och somnar medan överblivna regndroppar droppar från träden runt omkring.

I natt låter jag mig vaggas till sömns av vindens sus och vaknar till linneornas spröda klang av att en solstråle kittlar mig på näsan.

När orden känns svaga, stockar sig, snubblar och inte når ut.
När ordskenet är försvinnande svagt.
Då undrar jag om jag ännu finns.

En dag kommer jag inte längre sakna dig. En dag är du ingenting för mig. Det ska bli skönt att glömma dig.

Tills jag glömmer vänder jag mig aldrig helt bort från dig. Du lärde mig att ett leende kan dölja en kniv. Den lärdomen tar jag med mig.

Jag sörjer det som var. Du saknar en dröm som aldrig skulle bli sann. Vem av oss är drömmaren?

Ännu en natt. Rymden hög och klar, iskall under glittrande stjärnor. Som hårda diamanter lyser de, sköna och otillgängliga.

Trots det du gjort kan jag sakna dig. Jag kan inte förlåta och glömma. Men glömt har du visst redan gjort.

Vore jag ändå en annan. Hade jag ändå mer hjärna än hjärta. Kunde jag ändå bara glömma. Men den lättnaden är inte min. Jag är.

Jag är ännu frusen. Mitt hjärta som ett fruset blomblad i din hand. Så skört. Kanske kommer en vår när jag tinar.

Jag trodde på dig. På dina ord. Jag ville tro på dig, ville att du skulle vara den du sade att du var. Jag tror inte längre.

Jag synade ditt spel, såg bakom masken. Du ville bli sedd men inte genomskådad. Inte Sedd. Jag förstod inte det. Jag spelade inte.

Kanske ville du vara mer än vad du är. Kanske lovade du mer än vad du kunde hålla. Kanske borde du lära dig ta ansvar.

I ett slag berövade du mig något jag länge kämpat för att återvinna. Du ”gjorde fel”, ryckte på axlarna och gick. Jag måste leva med det.

Du har gått vidare. Du skrattar och sjunger igen, som om inget hänt. Du ser inte vad du lämnade efter dig.

Tack vare dig väljer jag åter ensamhet före tillit. Nu blir ingen insläppt.

Drömmar av glas.
Som såpbubblor. Förgängliga.
Ett ord i fel tid blir en nål som får dem att spricka.
Kvar blir det som aldrig var. Intet.

Bubblor av lycka. Små stunder, frusna i tiden. Bevarade för evig tid i hjärtat.
Men kan man leva på enbart dem?

Min väg sträcker sig vida längre än den tid jag vandrar i den här skepnaden. Genom många liv har jag vandrat. Våra vägar har mötts förr.

Allt blir bra till slut, och är det inte bra så är det inte slut än.
Enkla ord, ibland för enkla, men ett enkelt, stilla hopp.

Kärleken lyfter på starka vingar upp mot skyn, mot solen, leken och sången.
Kärleken lever, stark och förtröstansfull.
Jag andas kärlek.

Jag väntar. På dig. Du som sett mig väva min dans mellan träden, klädd i månstrålar och spindeltråd. Du som tyst betraktar mig. Kom!

Månsken genom grenverket.
Suset av vinden genom höga granar runt en liten glänta.
Jag vilar trygg under stjärnorna.
Silversken och frihet.

Jag blickar ut på månens skära, niger i tanken inför den om att den då den bleknar på den långa nattens himmel och solen stiger, då skall den peka på dig.

Jag önskar till nymånen att finna den Älskade, att den Älskade finner mig. Att våra vägar till slut korsas.

Men i kväll är hoppet och stjärnorna svaga bakom dimslöjor och sorgens famn ändock trygg. Det finns en tid för sorg. Må den vara över snart.

Jag vilar i den stora sorgens famn. Ensamheten biter sig fast, iskall. Liksom frostskador känns den mest när det töar, när isen går ur marken.

Snart sjunger koltrasten sina serenader i de timmar då gränsen mellan dag och natt, ljus och mörker, suddas ut. När allt är vackert möjligt.

Idag ropar talgoxen glatt ut sina vårkänslor, och solen stiger mot en ljusblå himmel bakom lätta slöjor.

Sommarnattens leende. Det var ditt när du log mot mig innan du dök ner i marelden. Vatten som skimrade som stjärnorna ovanför oss.

Sommarnattens leende. Det var mitt, när jag log mot dig och sparkade av mig skorna. Gick barfota hem på varma gator, hand i hand. Nära.

Sommarnattens leende. Natten log mot oss. Den kommer att le igen, med stjärnglans i sitt mörka hår och en värme som omfamnar oss.

När jag kom tillbaka till rummet den kvällen hängde din doft kvar. Jag ville inte vädra ut den, trots värmen som ännu vibrerade i natten. Jag lade mig på lakanet och borrade ner ansiktet i kudden, slöt ögonen och lät mig åter omslutas av dig. Så nära som två kroppar kan vara.

En mans doft. En kvinnas doft. I berusande förening. Våra lekar smeker ännu mina näsborrar och huden minns. Då blir nu. Igen.

Lycka.
Så enkelt som solkatter på smältande isflak, kyssar och blommande hassel.
Så stor som förlossning, förälskelse och frihet.
Så svår.
Så lätt.

Så… lycklig .