Ordsken

Vaknatt. Andetag och hjärtslag ger ro. Vill vända mig om och vara nära, inte lämna din famn idag.
Håll om mig, om så bara i tanken. Låt mig värma mig i din doft, låt våra hjärtan samtala förtroligt och våra andetag bli ett.

Samma måne lyser oss väg i natten, badar oss i sitt silverne sken. Jag sänder drömstoft på månstrålarna, fyller natten med kärlek.

Jag önskar mig ingen som du. Det vore orätt.
Jag önskar mig någon som får mig att skratta och känna som du gjort.
Men som är sin egen.

Snart lyser små solar från vägkanten, ljusgröna blad fläckar grenarna och marken under dem täcks åter av vitt. Humlesurr och fjärilsfladder.

Hur grå dagen än må vara så kommer våren allt närmare. Världen vaknar och vecklar ut sig, människorna övar på sina vackraste leenden.

Solen bryter fram, trotsar mörka skyar.

Jag vaknar, känner ännu en doft, en beröring, två kroppars förening. Jag känner din doft på mig.

Det var en dröm och jag ville inte vakna. Drömmen följde med mig ut till vakenheten, är med mig i dagen.

Njutning, åtrå, lust. Vi levande.

Det förflutnas karta finns för evigt ristad i mitt minne. Vägen hit känner jag. Vägen vidare är mig en gåta. Den kartan ritas i nuet.

Jag kan inte växa i min skugga.

Ibland kan ett ord vara ett för mycket.

Jag öppnade mitt hjärta. Du tog emot min värme men allt du lämnade var en gifttagg.
Jag önskar att jag kunde hugga dig i ryggen med den.

Jag går barfota genom skogsbrynet till stranden. Båten väntar redan på mig. Jag ger färjkarlen en kyss och vi glider ut i natten.

Vi färdas tysta över månbelyst, silverglittrande vatten. På avstånd hörs lommens sorgsna skri. Nattens sångfågel. Den är mitt tecken.

Med en rörelse lyfter jag slöjan mellan världarna. Stjärnorna är plötsligt närmare, lätta dimslöjor smeker oss. Vi färdas mot Drömmarnas ö.

Aldrig längre bort än ett andetag, en blinkning, en tanke. En doft, ett pärlande skratt, en kyss, en gäckande rörelse i ögonvrån.

Dina ord. Glittrande fotspår på min väg.
Din sång. Andetag och havsbrus.
Du. Skimrande solregn, en mjuk granithäll och fyrens ljus i natten.

Lyssna till min sång. Bland dem som hör den finns det några som lyssnar, och följer sången. Vad är det för sång du hör?

Sjunger jag sirenens sång? Är jag ett rå, en nymf, en menad, ett förföriskt väsen som vill locka och förtrolla? Eller bara en kvinna?

Om du ser mig dansa i en glänta i skogen och jag bjuder dig till dans, vågar du ta min hand? Vågar du följa mig i dansens virvlar och bli fri?

Kom till mig i månljuset. Ligg vid min sida, låt åtråns kopp svämma över och släcka din törst. Smält samman med mig och bli mer än du var.

Följ min slingrande dans mellan skogens träd, följ mig genom själens ljus och mörker, skåda djupt i tjärnens vatten och möt dig själv.

Möt mig där frihet råder. Där alla masker fallit och vi står nakna inför varandra. Kasta av dig mänsklighetens bojor och bli den du är. Var!

Jag lovar dig inte evighet.
Jag lovar dig oändlighet.
En frihet utan gränser.

Jag ristar mina ord på löv och släpper dem för vinden. Något av dem kanske når dig.

Min längtans sång stiger mot himlen. Om du lyssnar riktigt noga kanske det är du som hör den.

Vågar du följa den finner du mig.

Sedan länge kvävd gråt ekar i glaskupan. Tårarna sköljer kinderna under en allt mörkare himmel. Stjärnorna avslöjar inget.

En solstrimma ritar solkatter i taket.
Din hand smeker mitt bröst.
Din kropp trycks mot min.
Din mun viskar fyra ord i mitt öra.
Vi vaknar.

Fjärilen fladdrar i sitt skyddande fängelse. Vingarna vill känna frihet, luft.
Något händer. En ordlös kraft växer sig starkare.
Snart.

Ett hjärta fullt av kärlek. Ett sinne fullt av åtrå. En kropp full av lust. Jag.

Plötsligt sveper en kall vind om mig. Natten är med ens mörkare, stjärnorna lyser oändligt avlägsna. Jag är med ens ensam på ön.

Men inte ensam. Inom mig finns mer. Jag måste stiga in i min kraft. Vara. Lys mig hem, nu.

Till @Vemodig

Du är musik och dina sånger sjungs i andra världar än vår. Dina sånger håller det förflutna vid liv och väcker det som slumrat.

Ibland när du sover ligger jag och lyssnar till dina andetag. Så trygga. Jag andas in din doft. Kysser försiktigt din virvel i nacken.

Med dimman som en mjuk filt runt huset låter jag sömnen sänka sig.
Kom, drömmens ryttarinna!
Stanna för mig och låt oss rida genom natten.

Ord. Ord som lyser vandraren hem, som leder skeppet rätt i natten. Ord som läker och lindrar, osynliga plåster för själen.

Ord som väcker från vinterns dvala, som ger en gnista av liv och tänder ljuset i den tomma blicken. Ord som får hjärtat att slå.

Ord som leder in i drömmen, som väver samman världarna. Ord som väcker det förflutna till liv och skapar framtiden.

Ord som en smekning av sommarvinden. Som stjärnbeströdd himmel över stilla vågor. Ord som kyssar och älskogsnätter. En doft, en röst. Ord.

En doft, och jag vänder mig om. Är du här? Nej.
Jag känner ändå dina armar om mig där jag njuter i solen.