Ordsken

Hör du sommaren som kommer?
Vågornas brus, tallarnas sus, löven som viskar i vinden.
Känner du dess smekande vind? Sunnans kyss på kinden.

Jag känner din doft. Min kropp minns den så väl.
Jag känner dig nära, min doft på dig…

Som min egen madeleinekaka.

Jag fruktar inte Döden. Den är mig väl bekant. När den kommer för mig, när min tid är ute, kommer jag att välkomna den.

En dag löser värmen de många tyglagrens bojor och jag får gå ut barbent och bararmad och låta solen kyssa fräknar på min näsa. Snart!

Liv i stadsöknen. Maskrosens bladrosetter vid husväggar, små gräsax och blommor i gatstensfogarna, sälgens videungar.
Se dig omkring!

Känslan. Av att tiden, när den rinner ut, rinner ut i sanden. Planerna som aldrig blev, drömmarna som glömdes bort, livet som aldrig levdes.

När maskerna fallit. När bara det finns kvar som ingen ser. Är det Medusas ansikte eller en vanlig kvinnas?

Det som varit sörjer dig inte. Det har inga fjättrande bojor. Inga brustna drömmar gråter över dig.

Den största synden i livet är den mot livet självt: Att förneka dig själv. Att inte leva.

Du frös i din form när tiden rann ut. Du blir aldrig mer än då. Vi stannade där. Vi blir aldrig mer. Men jag lever, växer och hittar nya vi.

Jag vattnar sorgens blomster på din grav. Vårdar ditt minne ömt. Viskar ”vi ses”, sticker längtans blå blomma i håret och går ut i livet.

Du är min jungfruliga mark. Allt blir nytt.

Tiden slutar inte här. Du är borta. Mitt hjärta stannade när ditt slutade slå. Mina tankar upphörde när dina ord tog slut. Din tid tog slut.

Du delar inte längre mina andetag, smeker inte min kropp till vardande. Din värme fyller mig inte mer, men min längtan till dig glöder.

Vi står inte längre under samma himmel, smeks inte av samma vindar. Du gick och allting tog slut. Det börjar igen.
Tiden slutar inte här.

När jag ligger lojt utsträckt i solvärme vid fladdrande gardiner önskar jag att du kunde se mig.
Jag tycker om din blick på mig.

Dina andetag i tystnaden. Sömnens andning. Ett tryggt, varmt ljud.
Jag kan lyssna på din andhämtning länge, stilla.

Förmorgonens molnslöjor drog bort. Nu strålar solen.

Förmorgon.
Förvår.
Vi går i väntans, längtans tider.

Livet fortsätter. Det väntar inte på dig.
Så dvälj inte för mycket över det som var eller aldrig blir.
Lev. Missa inte ditt liv.

Ledsnad drar in och lägger sig som en dimridå framför natthimlen.
Världen krymper och blir mörk.
Men utanför fortsätter livet.

Mellantid.
Mellan vinter och vår, kyla och värme, vila och liv.
Väntan.
Längtan.

Sakna det som var, men låt det inte överskugga nuet.
Längta framåt, inte bakåt, men glöm aldrig att livet är nu.

Du lever kvar i det som försvann, längtar efter det som aldrig kan bli igen.
Ser du inte att du missar hela ditt liv?

Låt längtan föra dig framåt, ur det förflutnas skuggor.

Offra inte det du har för det du aldrig får.

Revor av våtarv täcker åter marken, nya gröna blad prasslar i bambubuskagen.

En dag, snart, kommer jag att hälsas av trippande ärlor när jag tittar ut, och först några timmar senare inse att de varit borta ett tag.

Jag känner för dig.
Jag känner med dig.
Jag känner dig.

Du är mig nära.

En morgon händer det. En solstråle träffar mig i ögonvrån. Solen har stigit över stenöknens tak före 9. En solstråle kan lyfta en morgon.

Jag drömmer. Om mer. Om trygga hamnar längs min väg. Om att få vila i en trygg famn. Om att hitta hem.

Jag är sångens blåögda vandrerska.

När orden byts mot saknad och längtan. Min själ saknar ett hem; i denna stenöken finns ingen plats för mig.
Jag längtar hem.