Ordsken

Enkel lycka. En solkatts dans över vattenytan, citronfjärilens flykt i vinden, din doft på mina händer.

Din blick. Dina ögon. Glittrande av skratt och lust. Mörka av åtrå.

Den älskades ögon.
Blå som havet och himlen, gröna som mossan i skogen där vi möts, mjukt bruna med guldstänk i solen.
Alltid du.

Det är den stunden då läppar möter läppar och hud möter hud.
Stunden då orden tystnar och byts mot andetag och njutningens fria språk.

Dina läppar mot mitt bröst, tungan som leker med den styvnande vårtan, tänder en eld inom mig. Benen bär mig inte längre.

Jag skriver den älskades namn på tusen löv i vinden, viskar det på månskärans strålar.

”Kom, du som väntar mig. Jag är på väg.”

Solblänk på vågorna. Solglitter i din blick. Solkyssta kinder. Läppar kyssta av dig. Och mig.

Är kärleken ändlig?
Dess låga fladdrar ibland, som vore den på väg att dö, lyser ibland så svagt att den knappt syns, men brinner alltjämt.

Morgonsolen tränger sig in genom gardinen, strålar som leker över din sovande rygg. Du är vacker när du sover.
Jag låter fingertopparna lätt följa solstrålarnas spår över din breda rygg, stryker över den, lite, lite hårdare över musklerna.

Du vänder dig om, ännu halvt i sömnen, och drar mig till dig. Jag smyger in i din famn, min rygg mot ditt bröst. Nära. Tryggt.
Dina andetag mot mitt hår, som kunde du andas in min doft. Och din doft som vilar runt mig, den som alltid väcker mig.

Din hand smeker mitt bröst, tummens lätta rörelser är som syre på glöden som alltid brinner i mig…
Jag trycker försiktigt rumpan mot ditt sköte, och känner hur även du vaknar. En välkommen, eggande styvhet mot mina skinkor.

Jag hör dig dra efter andan när jag svankar lite extra mot dig. Leende vrider jag på huvudet och viskar god morgon. Långt senare går vi upp.

Idag kan vara dagen då tussilagona slår ut.

En annans börda tynger inte som den egna. Tvärtom tycks den dra fokus från den egna och därmed, om så bara för ett tag, lätta.

En dag stiger en sång som kallar mig hem. Den sången är endast för mig, för mina öron.

Då vandrar jag till stranden, där jag skall finna min båt, den som skapades för just denna stund. Färjkarlen behövs inte för denna färd. Lugnt stävar båten ut på oändlighetens hav, finner själv sin väg, ledsagad av sången. Inga hinder möter oss på denna sista färd.

Småningom når vi den port av rosor tunga där livets tunna slöjor böljar för en osynlig vind. En skälvande ton dröjer sig kvar efter mig.

Vågar du följa mig på färden kommer du att finna vägen tillbaka, med en doft av hav och viol, och en skälvande ton, som minne.

Står du vid havets band kan du höra denna ton, den sjunger ock i snäckans skal och sommarvindens sus i träden. Hör du min sång är jag nära.

En dag så hör även du din sång, och minns att du har burit den med dig sedan livets gnista tände din eld. Den är livets sång och dödens.

När din resa närmar sig gränsen för tiden, så skall jag vänta på dig. Då möts våra sånger i en melodi bortom tiden.

En dag stiger den sång som kallar mig hem. Tills dess vill jag leva fullt ut, sjunga mina sånger i dur och moll, måla ett liv i alla färger.

Sjung för mig. Sjung mig till känsla och ro.
Sjung med mig. Två stämmor som slingrar sig runt varandra och väcker frusna minnen till liv.

Stunder av lycka, likt varmt ljus som silas genom löven. Varje ögonblick en bubbla av evighet. Tiden stannar. Låt mig stanna här.

I utrymmet mellan orden söker jag min vila. Lösgör mig från dagen och kryper försiktigt nära dig. Låter dina andetag vagga mig till sömns.

Somliga stunder känns kroppens skyddande skal skört och ömt. Faller jag i bitar om du rör mig eller är din beröring limmet som gör mig hel?

Låt mig komma till dig, doftande mjuk och ännu varm från badet, och krypa in i din famn. Håll om mig tills jag somnar. Nära. Snälla?

När jag följer hjärtats röst, den som stiger klar när jag tystnar sorlet och lyssnar, då gör jag alltid tillräckligt.

Kunde jag släta ut bekymmersrynkorna, kyssa bort dina tårar, lyfta tyngden från dina axlar…
Det är ditt att bära.
Men jag kan älska dig.

Sorgen som slog mig i bojor ger minnena av dig färg och djup, får dem att lysa klarare, med större närvaro. Sorgen ger dem livet åter.

Sorgen gör att minnet av dig lyser klarare, gör dig åter levande. Bojorna lossas och jag ser igen. Ljuset skingrar skuggorna.

Så går jag stärkt genom sorgens källargångar till en tid, ett liv, med saknad och minnen. Av dig, som du var, och den tid vi fick. Tack.

Så besvarar du ändå frågorna. De som betyder något. Lågan som brinner för dig skingrar skuggorna, låter mig se dig klart. Befriar. Kärlek.

Du är hemma nu. Och här. Alltid. Det är sagans eviga liv: Den som älskats glöms inte, den som älskar glömmer inte.

Ett varmt mål mat, en famn, förlösande ord, något som skingrade tankarna och, om så bara för en stund, skrämde spökena på flykt. Om så vore.

Tänker du på någon som en gång fanns i ditt liv, på att någon gång ta kontakt?
Vänta inte för länge.
Rätt vad det är kan det vara för sent.

Så sänkte sig mörkret. Nu tänder jag ljus, låter mig omslutas av deras mjuka sken i stället för den trygga famn jag saknar i kväll.

Du sa inget. Till någon.
Du bar det ensam.
Inget avsked, inget avslut. Utom för dig.
Tusen frågor som aldrig får svar.

Påminnelser om livets skönhet och skörhet kommer tätt.
Liv och död.
Någon börjar sitt liv, en annan lämnar det, och tusen obesvarade frågor.

Verkligheten är inte alltid vad den synes vara.
Ett leende kan dölja ett helvete, eller en kniv.