Ordsken

Jag minns inte längre hur min kropp kändes mot din. Hur dina händer kändes mot mig. Smaken av dina läppar. Min kropp har glömt dig.

Du var den Älskade. Men nu minns jag dig inte längre. Min kropp har formats mot andra Älskade vars smak nu finns på mina läppar.

En skogsglänta med mjukt gräs.
Solen som silar ner genom det skira lövverket.
Att få stanna där.
För evigt.
Dröm.

I natt vill jag leende vända mig om och möta dina glittrande ögon, leka tafatt mellan träden och älska under stjärnorna.
Kom till mig.

Skogen sover inte.
Viskande förtäljer tallarnas toppar glömda sagor, granarnas sus berättar om var älvadrottningen håller hov i natt.

Hoppsasteg med tårar ännu hängande i ögonfransarna.
Gråten som ger rum åt skratt.
Livets magi i en sekund.

Mina sinnen dansar med dina. Vi dansar så bra tillsammans. Ömsom följer, ömsom för.
Kom, dansa mig till trötthet!

Min kropp passar så perfekt i dina händer.

Kom, varma stjärnklara nätter!
Kom, stunder på bryggan med fötterna i vattnet!
Kom, nattdopp och solbad.
Kom, smekningar av solvarm hud.

Kom sommar, älskade sommar…

Dagar när orden inte ryms i dagen. Jag ropar ”Stopp” till den snabbt flyende tiden.
Fåfängt.
Den stannar inte.

Under en molntung himmel går vi till vila. Ingen måne lyser vår väg i natt. Men ovan molnen lyser ännu stjärnorna.

Finn mig i ljuset av våra drömmar. Jag väntar bakom grinden till mitt hjärtas trädgård.

Min kropp saknar någon att formas mot.

En tröstande hand på min axel. En kind mot min. En axel att luta mig mot.

Mitt skratt kan trilla lika lätt pärlande som mina tårar. Livets champagnebubblor.

Som en darrande vattenspegel kan din beröring få mig att känna.
Men din tunga får universum att skälva i sina grundvalar.

Ett mjukt och välkomnande mörker, en stilla, vemodig ton. Som en varm famn efter hetsig kyla.

Din värme. Mot min.

Jag tänder ljus. För livet, för lugnet, för kärleken. Så att den ska hitta hit. För ljuset.

En morgon stiger solen över havet. Bland de guldkrönta vågorna syns ett skepp. Jag styr min kosa med solen i ryggen, mot evigheten.

När solen steg gul över fälten den morgonen gick hon bort. I sin säng, sitt hem, omgiven av dem hon älskade.

I dödsannonsen skrev de: ”Hon lämnade oss på morgonen, med utsikt över fälten och en sovande katt på armen.”

En stund önskar jag att få höra min sång, den som kommer att kalla mig bort från livet. Nästa vet jag: det är livets sång jag vill höra.

Jag föddes att dansa livets dans, från början till slut.

Dansa med mig, liv! Jag vill känna din hand mot min midja, hur du säkert för mig i musikens ebb och flod, moll och dur. Svep mig bort!

Längst ut på ön, där berg möter hav möter himmel. Där är världens början och dess slut.

Grådagsväder. Himlen är grå, havet grått, klipporna grå.
Snöregn och storm. Vårlängtansväder.