Ordsken

Aprilväder. I regnet sjunger koltrasten så att det ekar mellan stenöknens husfasader. När solen tittar fram tar bofinkens serenader över.

I ett stilla vårregn ljuder fågelsången starkare och vackrare.

Väl dolda i ängens höga gräs smekte du mig varm. Under din tungas beröring blev jag till månljus och nattluft.
Det var vår första natt.

På sluttningen, omgivna av historiens vingslag. I fjärran hördes svaga ljud från en fest där inga människor fanns.
Det var vår andra natt.

Regnmolnen trycker ovanför stenöknen, men det doftar vår. Sött, friskt; doft av pollen och förväntan.
Kärleken hänger i luften.

Solblänk. Solstänkta vågor.
Varje blänk en flirt, en inbjudan till våta lekar och smekande böljor.

En dag. Ett ögonblick för en, en evighet för en annan.

Ett liv. Ett andetag i universum. En droppe i evighetens hav. Men vilken droppe!

När någon svarar på en människas förtvivlan med skämtsamhet undrar jag vart empatin har tagit vägen.

Vad är att leva? Att verkligen LEVA?

En solstråle tränger fram genom det krackelerade molntäcket. Den rör vid mitt hjärta och viskar: ”Det är ok.”
Då släpper tårarna.
Det är ok.

Det är så lätt att få mitt hjärta att spricka, men det finner sig i mycket.
Kärlek och hopp är starka lim för brustna hjärtan.

Livet är skört. Kroppens skal är skört.
Men hjärtat, det är både skört och tåligt på en och samma gång.

Dina slutna ögon, det djupa andetaget, ett lätt leende som leker i mungiporna, små ljud av njutning.
Och en kropp som speglar allt det.

Det svåra är inte att ge sig av.
Det svåra är att stå kvar.
Utan visshet. I tro och hopp.

I uppbrottets timme finns ett stilla lugn.
En droppe frid i vissheten, mitt i ett hav av rörelse.

Dikterna du skrev till mig är kvar, väl bevarade. Dina kort likaså.
Brottstycken ur kärlekens sång.

Jag pratade med dig igår. Jag känner inte det jag brukade känna. Jag minns knappt hur du brukade får mig att känna. För en evighet sedan.

Min kropp har glömt dig. Mitt hjärta minns dig med värme. Vi kan fortfarande skratta som förr, men du känner mig inte längre.

Var du den stora kärleken? Den jag förlorade för att jag inte kunde bli älskad? Nej. Det finns inte en största kärlek, bara stora kärlekar.

Ord kan rädda en dag, ord som går in i hjärtat och lyser upp inifrån när mörkret sänkt sig.
Ord som säger mer än hjärtan.

Somnade jag i natt för att inte vakna, så var jag ändå lycklig. Jag har älskat, jag har smakat åtrå, jag har sett korparna leka högt i skyn.

Jag är inte färdig. Min hunger är ännu inte stillad. Jag söker ännu den Älskade. Men jag har druckit ur lyckans bägare. Det är stort.

Själens längtan.
Fjärilsfladder i en alltför trång glaskupa.

Dina läppar möter mina. Jag slår armarna hårt om din hals. Du lyfter upp mig som om jag var lätt som en fjäder. Lätt som en ängels leende.

Ditt finger stryker lätt över mina svullna läppar. Jag öppnar mig för dig, låter dig känna hur välkommen du är. Glittrande fuktig hud.

Din tunga tränger försiktigt in mellan mina läppar. Ömt smekande, retfullt, pockande. Jag drar efter andan och släpper in dig. Ta mig.

Varför skriver du?
Jag skriver för att jag lever, andas, älskar och drömmer. Jag känner, doftar, smakar, sjunger och dansar ord. För livet.

Ett ord, och där står du. Varm och välkommen.
Jag öppnar dörren. Jag öppnar mig.
För dig är dörren alltid öppen.

Känslorna finns, lever, dansar, svämmar över.
Orden fattas.

Några solstrålar letar sig fram genom diset och kittlar mig på näsan. Som en lekfull vän som påminner mig om att skratta.