Ordsken

Motljus. Motlut. Motvind.

Rum där tiden står stilla.
Lukten av instängt solsken, minnen av sandiga tygskor och solbränna som lojt surrande flugor i fönstren.

Solvarm blandsaft och Mariekex.
Fötter rispade av havstulpaner och musselskal.
Uppskrapade knän och saltvattenkladdigt hår.
Barndomssommar.

Hjärtat slog förväntansfulla volter.
Hade ingen talat om att man kan landa illa och gå sönder?

Om jag blundar kan jag ännu känna dina armar runt mig. Din doft hänger kvar i mitt minne.

Du är min madeleinekaka.

När tågen gått och vinden blåser glömda påsar över spåren.
När ledningarna sjunger i sin ensamhet.
Då minns jag att min väg är en annan.

Dimridåer, masker, rök och speglar. Livsretuschering. Känslokorrigering.
Allt för att ge andra en behaglig upplevelse.

Jag tankar solkraft för att finna fler ord. Men våren är så skön att den trotsar alla ord och jag vandrar som förstummad genom den.

Glömda minnen… Hur glömmer man något man minns?

Så stänger jag dörren bakom mig. Kapar förtöjningen och är fri att segla iväg. Men stannar till. Friheten förlamar snarare än berusar.

Tanken slår mig: Borde jag kapa alla band? Bryta upp, ge mig av utan ord, utan ny adress? Kunde jag? Vill jag?

Jag läser de sista orden, avslutar ett kapitel. Nästa kapitel är oskrivet, jag kan inte läsa i förväg.
Historien skrivs medan den sker.

Jag stryker lätt din sovande kind och viskar ”Jag älskar dig”.
Så att du aldrig ska glömma att du är älskad bortom alla gränser.

Du går din väg.
När du vänder dig om finns jag kvar.
Jag tar emot dig när du faller.

Jag samlar lyckostunder som indianpärlor i livsväven.

Livet känns ibland som att komma för sent till en bal när alla andras danskort redan är fulla.

Jag bredde ut mitt inre på en duk och visade upp. Folket kastade ointresserade blickar på det. Någon fnös ”Det är bara kattguld.”

Kattguld? Mitt inre glimmar av stjärnljus och månstrålar, av solblänk på vågor. Det är långt dyrare än platina och diamanter.

Jag visade min själ. Folket tog bitar och lämnade tillbaka dem solkiga och fläckade. Allt jag begärde var något tillbaka. De prutade.

Jag gav av min själ men fick den trampad och sliten. Nu vet jag bättre.
Nu får blott den som vet att rätt uppskatta stjärnljus och månsken.

Månskäran som ett kommatecken på himlen. I väntan på nästa ord.
Mellan orden skrivs vår historia.

Vi gick skrattande hem på regnvåta gator i sommarnatten. Jag balanserade barfota på muren och du höll mig nära när jag hoppade ner.

Vi stannade och kysstes under linden. Jag bad dig inte komma med upp, tog dig bara i handen och gick före uppför trapporna.

Bland fjolårslöven fann jag en nyckel. Nyckeln till mitt hjärta. Den jag trodde du bar nära ditt.
Du måste ha tappat den när du gick.

Jag torkade av nyckeln och hängde den i syrenbusken, så att du hittar den när du kommer tillbaka.
Dörren är inte låst, men nyckeln är din.

Någonstans vet jag: du kommer inte tillbaka. Du ser dig aldrig om.
Men det var dig jag gav nyckeln. De andra får snällt knacka på.

Med ett hjärta som en hoppfull sommarkatt.

Genom sprickorna i det brustna hjärtat trängde ljuset. Detta var inte döden.
Ur den stora sorgen föddes en starkare kärlek.

Som två älvor som leker tafatt mellan träden i vårskir grönska, två leklystna nymfer i glittrande vågor.
Var väntar du mig, min sköna?

Jag kan se dig. Alltid.
Är du inte nära behöver jag bara blunda för att se dig.

Jag kan känna doften av dig. Plötsligt är den där. Din hud, ditt hår, du.
Som vore du nära mig. Doften av mig på dig. Det är sex.

Jag kan känna dig nära mig. Min kropp som formas efter din, som passar så perfekt intill.
Händer som smeker. Värme. Närhet. Lust.

Vågskvalp. Solglitter.
Doft av salt och sommarvarm hud.
Din hud. Mot min.