Ordsken

Jag kan inte offra min själ för en illusion. Den är mig alltför dyrbar. Du kan inte fånga en solkatt.

Håll om mig utan att hålla fast mig.

Försök inte fånga mig. Då glider jag undan, alltid ett steg före.
Sträck ut din hand och bed mig att stanna, så skall jag stanna för dig.

Min plats är inte vid härden. Inga bojor får famna mig.
Jag har en gång klippt mina vingar för kärleken, offrat frihet för värme.
Inte mer.

Solen vilar.
Stormen sliter fröna från maskrosbollarna och fyller luften med dun.
Sommaren hukar under regntunga moln och bidar sin tid.

Musik som får min själs strängar att vibrera.
Musik som rör vid min själ som du rör vid mig.

Lätta toner, en vemodig violin som smeker själen. Tonerna lyfter och dansar i mörkret, blandas med rökelseslingorna.

Om det inte finns rum för magi i ditt liv finns det inte rum för mig.
Jag blir aldrig världslig. Jag ser genom verklighetens dimslöjor.

Kärleken har inget skyddsnät.

Du ger mig svindel.
Jag ser in i dina ögon och hisnar.
Du rör vid mig och motståndet faller.
Liksom jag.

Jag ger inga andra chanser.
Ändå… När du knackar på min dörr så kommer jag att släppa in dig.
Du kommer att le och få mig att falla.

Hon tar hans hand, leder honom mjukt till gläntan där månljuset gör natten silvervit.
Hennes beröring är som svalkande vatten.

Räds icke Natten.
Ömt famnar hon dig.
Ta emot hennes kyss på din hjässa.
Hon tänder tusen små bloss på väg mot dagen.

En klippa vid vattnet. En varm famn att luta mig mot. Tystnad. Närhet. Frid. Himlen mörknar och en efter en gör stjärnorna oss sällskap.

Mina klackar i snabba, lätta steg mot stenläggningen.
Ett ljud jag älskar.
Så kvinnligt.

Jag rör mig vant i klackar.
Men jag dansar hellre barfota över äng och strand, på varma gator.
Barfotabarn i stenöknen.

Det bor en naiv drömmare i mig. Hon lever på kärlek och hopp, önskar att det vackra ska vara sant.
Jag vill att hon ska ha rätt.

Natt, famna mig varligt i trygg sömn och låt mig ledas in i drömmens dans av flöjtens toner och liljekonvaljens spröda klang.

Min musa.
Du som väcker mina ord och ger nya mönster åt väven.
Du som ger liv åt sången och ljus åt drömmen.

Kom.
Spela för mig.
Låt dina toner bli till steg i min dans.
Låt orden falla som dagg i skymningen och lysa som mareld i nattens blå hav.

Låt mitt ljus speglas i dina ögon medan stjärnorna faller runt oss och drömmen sveper oss i månskensdagg.

Låt mig, för en stund, vara din musa.

Fjärilsfladder i maggropen. När du ser på mig. När du ler mot mig. När dina andetag blandas med mina, alldeles innan våra läppar möts.

Orden fyllde tystnaden med värme och glädje. I kärleksfull tystnad behövs inga ord.

Lätta andetag i mörkret. De gör tystnaden skönt tyst. Trygg.

Orden som letade sig in i hjärtat.
Orden som kunde smeka ljus mellan tårarna.
Orden som skänkte värme.
De var en gång.

Älskade människobarn, vem håller om dig i natten? Vem stryker dig över kinden och viskar drömmar över din kudde?