Ordsken

Jag är för alltid. Varje stund jag ger mig till dig är ett ögonblick fyllt av oändlighet.

I natt sjunger träden din sång.

Din kropp mot min. Dina händer mot min hud. Din andedräkt mot min hals. Din doft som dröjer sig kvar.

Du är vacker. Obekymrat leende, med värme och solglitter i blicken, starkt närvarande.
Åren gör dig skönare, smeker dig med varsamma händer.

Fjärden ligger spegelblank, kysst av miljoner små droppar som får ytan att glittra som av de stjärnor som lyser ovanför molnen. Regnnatt.

Kärleken börjar, växer och slutar sällan på samma sätt från gång till gång.
Det finns inte en kärlek utan många kärlekar.

Ändå är det Kärleken som är min ledstjärna, min livskraft, hjärtats puls och grundtonen i min sång.
En fast oändligt många.
Och oändlig.

Jag vill gå ut i skymningen, plocka fång av nyponrosor och fylla mitt hem med väldoftande nattluft.
Men likt mig är de vackrast i det fria.

En smekande vind.
De susande trädens sång.
Kysst av Natten.

Jag ställer skorna i skogsbrynet och dansar med älvorna över ängen i sommarnatten.

Hon som lyssnar.
Hon som ser.
Hon som möter din blick utan att vika.
Hon som blott är en tanke bort.
Som vakar över dig i natten.

Jag följer dig som en skymt i ögonvrån, blinkar mot dig som solglitter på vågorna, en ton i natten, ett stjärnfall.

Tills mitt hjärta slutat slå och kärleken skingrats för vinden.
Så länge.
Och längre därtill.
Stjärnstopp.

Jag vet var räven har sitt gryt och var ejdern gömmer sitt plockade dun.
Jag möter hindens blick och springer lätt vid vargens sida.

Jag har sett korparna leka högt över borgruinen.
Jag matar fladdermössen med flygfän i natten – ser dem ljudlöst dyka och aldrig missa.

Jag vet var svärdsliljorna växer högst och när den rödaste rosen slår ut,
den som fyller natten med doft av tidlös dröm och nostalgi.

Jag vet vad drömmarna vävs av och var marans märrar stampar i sina spiltor.

Jag har sett hjorten falla med en pil genom strupen, resa sig som en man och buga åt jägarinnan.

Jag har gömt nyckeln till mitt hjärtas trädgård i gärdsmygens övergivna bo.
Finn den så skall grinden ljudlöst glida upp bakom törnsnåren.

Kommer du till mig med rent hjärta och klar blick och vågar följa mig, så får du komma med mig.
Behaga mig, så skall jag behaga dig.

”Snurra min jord, låt mig följa med dig…”
Nej, snurra utan mig.
Jag dansar min egen dans, utan ditt snurrande.
Du gör mig yr.

Jag lämnar vägen för stigen, och stigen för det mjuka gräset.
Där sätter jag lätta fotspår som snabbt försvinner.
Följ mig på min doft!

I natt kastar Drömmens skepp ankar på Evighetens hav.
Natten samlar mjuka segel och breder dem till skydd över människobarnen.

Be aldrig om ursäkt för det du är bra på.
Var stolt.
Låt världen lysas upp av ditt ljus.

Jag vek ihop minnena och gömde dem längst inne i garderoben.
Men när jag öppnade för att ta fram sommarkläderna satt din doft i allt.

Hjärtat som är fullt av kärlek får inga rynkor. Åren går det dock inte spårlöst förbi.
Det slår klarare, djupare, ärligare i sin kärlek.

Vem väljer stegen i din dans?

Aldrig är jag helare än då.
Aldrig är jag mer främmande ändå.
Jag är inte av den här världen.

Jag reder mig en bädd på ängen, med maskrosdun som kudde. Stolta lupiner vaktar mig i natten medan blåklockorna pinglar mig till sömns.

Ängslas icke. Jag vill dig inget ont.
Jag kommer mot dig med glimmande ögon.
Mina tänder är mjuka när de smeker din hud.

Stillhet. Tystnad. Andetag.
En kyss på ditt nyckelben.
En stilla, smekande viskning.
Åter tystnad.

Du överlever detta också. Om du vill. Vill du?

Den som håller i kniven får inga sår.
Det är inte den som sårar som får leva med smärtan.