Ordsken

Att älska dig medan gardinen böljar i nattluften och doften av dagg och rosor fyller rummet.
Det är magiskt.

Dagar då orden blir till toner i sången eller steg i dansen finns det inte mycket att skriva.

Dessa ljusa sommarkvällar, när himlen är ljus och solen ännu färgar molnen i klara färger. Det känns långt till sömn.

En efter en träder stjärnorna fram mot en enorm, djupblå himmel.
Årets kortaste natt vilar jag trygg i ett mörker som aldrig segrar.

Famnad av natten, smekt av mörker, sjungen till sömns av tindrande stjärnor.

Du sluter dina ögon och ber om drömmarnas förverkligande.
Är du beredd på att få även dina mardrömmar besannade?
Är inte även de drömmar?

De som talar om för någon annan hur denne ska leva sitt liv visar inte särskilt stor livsvisdom.

Du behöver bara röra vid mig för att veta att jag vill.
Som om min blick inte sade det nog tydligt.
Kom.

Stjärnorna betraktar oss i tystnad.
Inte ett ord hörs från dem.
De röjer aldrig vad de har bevittnat.

Jag tar din hand och leder dig till min bädd i gläntans gräs.
Min hand mot ditt bröst, din hand som smeker mitt.
Glittrande ögon som talar.

Jag vill känna dina kyssar och tungans lek mot mitt kön.
Jag vill långsamt omsluta dig medan syrsorna serenerar oss i natten.

Kärleken är inte blind för den Älskades fel och brister.
Den är tvärtom ofta märkligt klarsynt.
Men den är blind i sitt hopp.

När jag säger ”Jag älskar dig” är det alltid hisnande.
Som att kasta mig utför ett stup och hoppas att vingarna bär.
Ett hopp i blind tro.

Kärleken ges utan villkor, utan skyddsnät och utan minsta garanti att få något tillbaka.
Förbehållslöst.
Den hoppas.

Vågor som slår mot stranden. Solstänkta klippor. Humlesurr i rosenbusken. Ögonblick att spara.

De vackraste av minnen kan väcka den djupaste saknaden.
Det får inte minnena att lysa mindre klart, utan ger dem djup.

Tårarnas kalejdoskop får synen att dimmas och förvrängas.
De vackra minnena ser jag klart även genom tårar.
Som en sommardag i regn.

Jag kysser salt från din hud. Tåren på din kind, svettpärlor på ditt bröst, dropparna av havsvatten från din mage. Salt och smak av dig.

Ljuset du ber om skapar skuggor.
Var solnedgång leder mot natt.
Varje liv till död.

Jag väntar dig, Älskade.
Jag vill vandra nära dig, dela Livet med dig.
Älska, skratta, gråta. Sjunga, dansa.
Fria tillsammans, utan band.

Jag är inte ofullkomlig utan dig.
Mitt liv är inte ofullbordat utan dig.
Min helhet måste komma inifrån mig själv.

Det finns en plats vid min sida som är bara din.
Som inte kan fyllas av någon annan.
Den platsen är ledig. Inte gapande tom.

Jag vill inte ha någon som du.
Du är unik. Ojämförlig.
Jag vill ha någon lika unik som får mig att känna mig lika levande som du gör.

Tomrummet som klöser i sin alltför påtagliga frånvaro.
Det alltjämt kvarvarande bleknar och krymper.
Som kvarglömt vin i ett glas.

De saknade.
De efterlängtade.
De älskade.
Alla lever ni inom mig.

Det enda jag kan ge dig är mig.
För en stund.
Och kärleken, evigheten, ljuset i min blick och tonen i min sång.
Det som är mitt att ge.
Mig.

Hon tog tillbaka sin plats i sängen, lade sig mitt i. Nu var hela sängen hennes.
Tills hon somnade.
På morgonen vaknade hon på sin sida.