Ordsken

Sommarregnet som lätta kyssar på huden.
Jag vänder ansiktet mot himlen och låter mig omfamnas.
Jag sluter ögonen och minns.

Lycka. Att kunna se poesin i vardagen, det sköna som andra går förbi, det stora i det lilla och evigheten fångad i ögonblicket.

Fläckvis stiger dimman över skogen.
Som om vissa gläntor andas djupare, eller vilar i ständigt solljus som får regnet att dunsta snabbare.

Du vandrare, du som bär ljuset kring din panna om du så vandrar i den mörkaste natt.
Du som vandrar, längtar, väntar.
Jag vandrar mot dig.

Vägen som fört dig hit är känd. Kartan är ritad. Det finns ett X för här och nu. Därefter… inget.
Vägen vidare ritar du medan du går den.

Förneka inte ditt förflutna. Vem hade du varit utan det som gjort dig till den du är?

De som endast kan se det vackra i det unga och perfekta är blinda för den skönhet som livet ger oss.

Åren gör dig rättvisa. De klär dig. Du blir vackrare för varje år. Rynkorna, silverstänken i håret, dina ögon som ser allt djupare.

Du är vacker där du somnat i soffan. Den raka näsan, dina mjukt välvda läppar, den lugna andningen. Så nära att jag kan smeka din kind.

Har stormen bedarrat eller samlar den kraft under en förrädiskt blank yta?

En öronbedövande kör av fågelsång ackompanjerar de sista hemgångarna i morgonen. Hör de den? Eller sjunger fåglarna för oss som vakar?

I den ljusaste själ, ett mörker.
I det mest kärleksfyllda hjärta, en sorg.
Varje sken skapar skuggor.
Varje dag springer ur natt.

Den kortaste natten kan kännas evighetslång.
I den ljusaste natten finns ett oanat mörker,
i de skuggor som själen ständigt bär inom sig.

Jag räds inte starka känslor. Mitt hjärta rymmer dem alla: kärlek, hat, glädje, sorg.
Känslor i spektrats alla nyanser; alltid färgstarka.

Låt oss väva vår verklighet med det stoff våra drömmar är gjorda av.
Låt oss skapa en glittrande väv med kärlekens band.
Frihet. Inga bojor.

Skall jag drömma om dig i natt vill jag drömma dig till vardande.

Jag klättrar inte i tystnad över gärdsgårdar och gömmer inga blommor under kudden.
Den Älskade vill jag möta.
Inte drömma om.

Som så många gånger förr blandas midsommarens vin med vatten.
Kvällen ackompanjeras av myggornas sång och regnets ihärdiga smattrande.

Från de största djupen i själen kommer de vackraste orden.
Mörkret är inte avsaknad av ljus, utan ett djup av färg och känsla.

I sommarklänningen satt din beröring ännu kvar.
När jag blundade kunde jag känna hur du smekte av mig den, då jag senast bar den.

I natt vill jag dö, och när morgonen randas stiga pånyttfödd ut i livet.
Låta den nya dagen bringa med sig ett nytt liv.

Jag vill möta livet med rena ögon och klart sinne, fri från det som var.
Det som dör i natt.

När morgondagen gryr möter jag den utan skygglappar.
Med klar blick, förtröstan och ett rent hjärta.

Du har gjort mig bättre. Klarare. Du gör mig bättre.
Den jag ser i dina ögon är den jag vill återfödas som.
Vänta… det är ju jag.

Ingen kan med säkerhet säga att det ordnar sig.
Inget vet med visshet hur det skall ordna sig.
Men vi säger det.
Vi hoppas.
Vi tror.

Ju mer jag vet att jag vet så lite, desto mer förstår jag.
Livsvisdom. Ödmjukhet inför livet.
Jag vet att jag nästan inget vet.

Lögnen från den som talar fint om sanning svider desto mer.