Ordsken

Plötsligt doftar kvällen av regn på solvarm hud och blommor.
Varmt och rent.
Lika plötsligt lyser solen fram mellan molnen.
Efter regnet.

Varje gång hon betraktade bilden av sig själv i spegeln undrade hon vad han såg.
Vad de såg.
En sak visste hon: De såg inte henne.

Hon var den beundrade, den på piedestal satta och upphöjda.
Tills hon visade vem hon var och krossade deras bild.
Var det hennes fel?

Snabbt flyende skyar passerar framför solen. Deras skuggor ilar över marken som lekande molnvesslor. Skugglek. Sollek. Sommarlek.

Jag rusade från träd till träd för att slippa regnet, stod en stund och väntade. Bestämde mig. Jag tog skorna i handen och sprang hemåt.

I ett ljumt sommarregn, med åskan mullrade på avstånd, dansade jag i vattnet på gatan. En piruett, ett hopp, lite regnstepp i pölarna. Lycka.

Att dansa i regnet på stenöknens gator, där de andra hukar inomhus. Att breda ut armarna, vända ansiktet mot himlen och omfamna världen. Liv.

Ögonblick som dessa är fyllda av den allra mest silverskimrande, lysande lycka. Bubblor av tusenfaldigt, intensivt liv.

Hon satte punkt.
Det var slut där.
Inga fler ord, inget mer.
Som ett skotthål i pappret.

Jag fann bilden av mig på en vägg i ett främmande rum.
Jag gick förbi fönstret.
En man betraktade bilden ömt, tittade ut, men såg mig inte.

Den förlupna lyckan.
Drömmarna som gick i kras.
Löftena som glömdes.
Luftslotten som brast, likt såpbubblor mot rosens törnen.

Jag sluter ögonen och känner din doft, dina händer, dina läppar.
Jag minns hur jag skälvde under dig, som du under mig.
Jag minns dig i mig.

Tiden går.
Jag minns dem jag älskat, men inte längre hur jag älskade med dem.
Bara några få är evigt inetsade i hudens egna minnen.

En liten hand i min, ett kiknande skratt och ljusblå ögon som kisar mot solen. Det är att hålla framtiden i min hand.

När jag hör Dagens dikt på radio tänker jag på hur mycket bättre texter som jag läser varje dag här på Twitter.

Utseende – intelligens. Kropp – själ.
Ord som ofta ses som motsatser. Är de det?
Jag sätter mig över deras etiketter. Jag är mer än så.

Sommarnätterna jag drömmer om är inte juninätter. De är för ljusa.
Jag vill ha stjärnklara, varma nätter, med ett mörker som smekande siden.

Olösliga kärleksekvationer. Jag vill inte vara så naiv – men jag vill behålla min kärlek ren, klar, öppen och utan spel.

Olösliga kärleksekvationer. Jag vill inte känna den förlamande saknaden igen – men jag vill älska och känna lika djupt som nu.

Jag bär sommar i mitt skratt,
Solsken i mina ögon,
Livet i mitt bröst,
Kärlek i mitt hjärta.

Någonstans slutar tårarna.
Någonstans startar ett leende.
Någonstans tränger ett porlande skratt fram.
Någonstans segrar vi.

Dagar av sorg skaver minnena.
Det vackra rispar hjärtat med vetskapen om att det är minnen.

Gör dig inte mindre än vad du är. Gör dig inte större än vad du är. Din sanna jag-kostym passar dig perfekt och växer med dig.

Du ska inte tro att du är någon.
Gör dig inte märkvärdig.
Du är någon. VET det.
Du gör dig inte märkvärdig; du ÄR märkvärdig. Förunderlig.

Jag har sparat andras ord nära hjärtat.
Vissa ord är tatuerade i dess väggar.
Ändå brinner jag av längtan att höra dem.
Kärleksord.
Äkta.
Nya.

Jag kan inte skriva orden som ger mig gåshud och tårar.
Jag kan inte säga orden till mig som fyller mig med värme och fjärilsfladder.

Hon tog hans hand och gick mot den sjunkande solen.
Ett steg över tröskeln och in i ljuset.
De gyllene åren slutade så.

Ingen kommer att kyssa mig som du.
Mina läppar har känt andras kyssar.
Kyssar som är lika bra men inte samma – ingen annan smakar som du.