Hon somnade till slut, medan ännu en tår formades i ögonvrån. När hon vaknade hade den redan torkat. Kvar fanns bara tre små saltkorn.
Blå natt. Månskenet målar gläntan med silverstänk och dimslöjor stiger som rökelse mot himlen.
Luften är mättad med doft och kärlek.
När orden tar slut tar sången vid.
När sången tystnar fortsätter musiken.
När musiken tystnar…
Nej. Den tystnar inte.
Vi bär alla på toner.
Jag hör musiken i vågen som slår mot stranden, i trädens sus och sävens viskningar, i blåklockans klang och barnets skratt.
Livet sjunger.
Vi är alla toner i en symfoni av liv.
Jag väntar dig. Och minnena vi ska skapa tillsammans.
Du har redan en plats i mitt hjärta.
Det finns så många vackra ord jag önskar att någon ska vilja säga till mig.
Och en dag också säga.
Solstrålen som trängde in mellan gardinerna träffade mitt bröst. Jag log.
Lyckan i ett leende på morgonen.
Jag är nattvindens smekning mot din kind, ett stjärnblänk, en varm närvaro, en doft, en sång i drömmen.
Följ den. Finn mig.
Jag är här.
Jag spelar på månljusets silversträngar.
En spröd melodi, som stiger mot de i dis höljda stjärnorna.
Jag sjunger för oss. Tröst i natten.
Vemodet kramar själen, håller mig i ett stadigt grepp.
Då dimmas ordskenet och melodin går i moll.
Men ovan lyser månen i julinatten.
Du var nära mig i natt. I kväll doftar kvällen av dig. Men det är bra.
Jag har nästan glömt dig nu. Nästan.
Vägkartan på min hud, den som visar hur jag kom hit, kan strama och värka som läkande sår.
Men de läker.
De är det som var.
Inte det som är.
Ibland är det största och mest hjälpsamma du kan säga ”Nej”.
Jag har nästan glömt dig nu.
Det är bara när jag drömmer, när jag blundar, när jag andas som jag minns dig.
Det är bara att sommaren är full av minnen.
Vattnet, solen, regnet, sommarklänningen som smeker mig som du gjorde.
Allt doftar av dig.
Det är bara att varje bokstav påminner om dina, mina, våra ord.
Evigt etsade i hjärtat.
Det är inte så illa.
Jag har nästan glömt dig nu.
I morse vaknade jag med dig nära. Tryggheten i att känna din värme mot min bara rygg dröjde kvar ett tag även efter att klockan hade ringt.
Jag satt på bryggan med benen dinglande i solnedgången. Lyssnade till vågornas sång. Sprang hem i solregn med riktning mot regnbågen.
När jag nu vänder mig om ser jag dimma stiga över vattnet. Som om världen andades extra djupt i regnet. Regnet förångas i solen.
Jag förstår inte, sade hon tyst. Snälla, förklara för mig.
Så är det, svarade han kort.
När sorgen väger tungt på dina axlar och natten trycker dig finns jag där.
När du faller tar jag mot dig.
Men jag skrattar hellre med dig.
Jag tänder små lyktor i mörkret, målar silverkanter på molnen och strör solljus på vågorna.
I skåpet har jag en hög med strukna linnehanddukar redo för tårar och en kittel till varm choklad.
Jag har tystnad, stillhet och tröst.
Jag är den du väntar på.
Hon som vandrar där din längtan bor.
Den blåögda med dans i steget och sol i blicken.
Din Älskade.
Vandraren jag väntar bär stjärnljus kring sin panna.
Han behöver ingen krona, har inget land, ingen världslig makt.
Han är mer än så.
Den Älskade är en ovillig hjälte.
Han gör inget väsen av sig, döljer sitt strålsken väl.
Han är en hjälte för vad han är, inte vad han gör.
Du frågar mig vem han är. Jag svarar att jag vet vad han är.
I kvällsbrisen blandas flöjttoner med schersminens doft och mitt gnolande.
En lätt melodi till kvällens dans.
Lätt som fjärilens lek.
Molnridån glider långsamt åt sidan och himlen ler ännu ljust, trots att solen sedan länge har gått ner.
Juni vakar in juli.
En extra sekund. En. Ett ögonblick av evighet. Jag hade velat föreviga den med en kyss.
Ordsken 