Ordsken

Taggen i hjärtat efter en sömnfattig natt när jag borrar in huvudet i kudden för att känna lukten av dig, trots att du inte varit där.

Likt sångens hon kommer jag från främmande vidder, dit du reser men aldrig når fram.
Men jag räcker dig handen och bjuder dig att följa mig.

Det enda sättet att komma tillbaka är att gå mot strömmen.

Strömmen leder oss bort, från bäcken till ån, till älven, till havet. Till äventyret.
Det enda vi vet är att den inte leder tillbaka.

En snabb solglimt genom molntäcket. Som om sommaren flirtar med mig, säger ”Glöm mig inte. Jag är här, jag lyser bara mindre klart idag.”

Sommarnatten ler i tjocktröja med regndroppar i håret.
När hon kommer in skakar hon på huvudet och droppar av solsken lyser.
Även i natt.

Sommaren koncentrerar sig på två sinnen i kväll: doft och känsel.
Tusen ljuva dofter i ett smekande regn.

Ljuset och värmen är inte här i kväll. Men doften…
Luften är mättad av blomdoft och regn.
Ett destillat av sommarkväll. Förångad.
Eau d’Été.

Med ens blev det så mörkt och kallt. Som om sommaren gick i moln.
Ett kallt strilregn förmörkar min syn, min sommarkväll. Viskar utanför.

Jag ber inte om så mycket. Bara om dig.
Du sade att jag var värd allt, det bästa.
Allt utom dig?

Dina händer. Vackra, starka, känsliga. Trygga.
En konstnärs händer som smekte fram nya toner och färger i mig.

Nattgardinen rör sig i vinden, sprider ett lila ljus i rummet.
Jag drar gardinen åt sidan och släpper in solen genom vit, böljande spets.

Den vaknande staden och stadsöknens fågelmedborgare fyller luften med ljud.
Morgonen tar plats i mitt rum.

Livet handlar inte om att leva längst, utan om att Leva, fullt ut.
Det är vad de menar med att fylla åren med liv.
Suga ur livsmärgen.

En gång låg hela livet framför mig.
Så inte längre.
Jag har inte åren på min sida, min tid rinner ut.
Men jag har ett liv kvar att leva.

Din panna är fårad med årens vishet.
Runt dina ögon syns spåren av tårar och skratt.
Jag ser ett liv i dig. Och mer därtill som komma skall.

I dina ögons tidlösa djup ser jag galaxer födas och stjärnor falla.

En blå drottning traskar runt ditt hus, sveper natten ömt om människobarnen, kysser lätt deras pannor.
Hon ler, ögonen glittrar av stjärnor.

Jag sopar upp skärvorna från speglarna som krossades av sorgen och reser åter hoppet som föll platt till marken.
Skamfilat men nästan helt.

Regnet hänger som fint dis i luften.
Jag drar handen genom det och skapar små virvlar, som på vattenytan.

Förstrött ritar jag ett hjärta i dimman och ser det skingras för en vindpust.
Kärlek fyller varje droppe. Tusen och åter tusen små pussar.

Fåglarna sjunger vackrast när inte alla lyssnar.

Jag balanserar lätt mellan dag och natt, tänder lyktor för de vilsna och rädda i natten, smeker den sorgsnes kind och sår skratt i drömmen.

Jag ligger stilla och betraktar svalorna som leker så högt ovanför att de nätt och jämnt syns.
Dagshimlens akrobater.

Jag vill breda ut starka vingar och leka med svalorna, trotsa gravitationen.
Men jag kan inte. Inte än. Mina vingar måste torka lite först.

För var dag växer sig törnrossnåren mot udden tätare.
Som förseglade den sig för oss, slöt sig om sig själv och sin eviga sommar.

Kanske borde jag tränga mig genom snåren medan tid är, och stanna kvar där på andra sidan.
Evig sommar, vågor som alltid slår mot stranden.

Men min plats är här, där jag njuter sommar för att dess tid är begränsad.
Och jag har nyckeln till den hemliga vägen genom rosensnåren.