Ordsken

Jag drar gardinerna åt sidan och vilar en stund i morgonsolens värme.
En stund i ro innan dagen börjar.

Och det ljus som du såg, det var ditt.
Och sången jag sjöng, den var din.
Men smaken på dina läppar var min.

I kvällssolen har vi skuggorna framför oss.

Två hjärtan som slår i takt.
Två kroppar i gemensam andhämtning efter förlösande orgasm.
Två själar i stunder av samklang.

Bubblan av evighet när du stryker en förrymd tår från min kind och kysser mig tillbaka till verkligheten.

Jag stod bredvid dig och hörde dig ge orden till henne, hon som tog min plats.
Samma ord.
Våra vänner visste, de såg medlidsamt på mig.

Jag ville inte ha deras medlidande.
Jag ville inte längre ha dig.
Jag ville bara ha fått ha kvar din sanning, den du gav någon annan.

Jag mötte ljust deras blickar, log mot er och gratulerade.
Jag är lycklig för er.
När tårarna trängde på gick jag undan och grät.
För mig.

Orden förlorade sin färg då du sade att jag var din dröm, den du aldrig ville släppa, och sedan vände mig ryggen och gick.
Minns du mig ens?

Kan jag finna skönhet i sorgen och bitterheten är de inte förgäves.
Toner i moll är ändå skönare än kvittrande dur.

Blicken som en gång strålade mot mig, djup och levande, är borta.
Dina ögon är som grunda gölar, blicken platt.
Den möter inte längre min.

Jag vill krypa ihop i vindögat och dra dina varma armar om mig.
Somna med huvudet mot ditt bröst, medan du smeker mitt hår med en lätt bris.

Jag älskade dig ännu den dagen du gick.
Nyckeln du släppte i gruset fann jag först senare.
Ändå hoppas jag att du en dag ska komma åter.

Jag kunde ha betraktat dig länge, följt konturerna av dina läppar, din näsa, dina ögonbryn med lätta fingrar.
Ritat ord av kärlek på din hud.

Allt hos dig som var så vackert i kärleksruset tycktes blekna i dagsljuset.
Din glöd falnade.
När du vaknade såg du knappt på mig längre.

Hjärtat.
En autonom muskel, som vi inte kan styra över.

Kärlek.
En känsla som vi inte heller rår över.
Bortom förnuft och sans.

Älskade. Kunde du se dig som jag ser dig. Rakryggad med solsken i dina ögon och stjärnglans kring din panna.
Den krona som inte andra ser.

Kärlek är bara en kemisk reaktion. Eller hela livet. Livets bränsle och ljus.

Livets sång, den som ljuder i oss alla, var och en med sin sång, sin ton.
Den du hör efter dem som gått vidare.
I vinden, vågorna, minnena.

Så lägger jag vemodet åt sidan, klär av mig sorgen och går ut för att dansa med älvorna i natt.
Sväva lätt som dimman och lysa upp din dröm.

Hjärtat frågar inte efter det finstilta.

”Du är ämnad att älska”, sade hon. ”Du kommer att älska högre än de flesta.”
Jag glömde bara fråga henne om jag skall älskas lika högt.

Så sorglig den saga som aldrig riktigt får liv.
Den som börjar vackert, men tonar ut och bleknar utan slut.

Jag ville förbli din dröm. Den som inte bleknar. Men säg den dröm som varar.

Bränt barn borde sky elden.
Det finns eldar jag aldrig kommer sky.
Gång på gång går jag för nära dig.
Blir bränd.
Kommer tillbaka.

Likt en nattfjäril som dras till en förtärande låga dras jag till dig.
Så motvilligt villigt.

Svalor i dans i solen som tränger fram efter regnet.
Blåklockornas stilla klang som välkomnar sommaren åter.