Ordsken

Våra blickar möttes tvärs över rummet. Som då. Du kramade mig hårt och sade att du hade saknat mig.
Fyra ord som rev mina försvar.
Igen.

Så lätt för dig att få mig på fall. Fyra små ord skulle räcka.
Du behöver bara knacka på dörren, så öppnar jag.
Villigt.
Gång på gång.

Trots åren som gått, ett decennium utan dig, finns det ett rum i mitt hjärta som är ditt.

Vår tid är nu. Det enda vi vet är att vi har nuet.
Livet är kort, så kort. Oändligt skört.
Låt oss älska medan tid är. Låt oss leva nu.

Augustinätterna är redan här. Kylan kryper sig på, bär bud om en annalkande höst.
Var är mitt varma sammetsmörker? Var är mina sommarnätter?

Jag kan inte springa från dig.
Jag kan inte svälta bort dig.
Jag kan inte supa bort dig.
Jag är fast för alltid.

Kan hålet i hjärtat fyllas med kärlek?
Kan tomrummet vid min sida fyllas av någon annan?
Kan något mildra saknaden?

När jag blir stor vill jag ha en norsk poet som bor nära havet och som vill laga mat åt mig.

Jag reste därifrån och fann mig själv.

Jag förändrades. Växte. Blev någon.
Men när jag kom tillbaka fann jag att allt var som förut.
Där fanns ingen plats för mig.

Den sista dansen är ännu sista chansen. Tryckaren då lamporna släcks.
Den som inte har valts får gå ensam hem.
Livets Hela havet stormar.

Så många gånger jag suttit vid min älv och sjungit ”we went down to the river” till vågornas viskande.

Ord. Ord av kärlek, ord av sorg, ord av evig skönhet som berör och ger livet mer färg, djup och ton. Tack, ni ordkonstnärer!

Kunde jag se mig som du såg mig.
Kunde du se dig som jag ser dig.

I din famn var jag tryggare,
Alltid varm nära ditt hjärta.
I dina ögon var jag vackrare,
Där var jag alltid mitt bästa jag,
Mig själv.

I natt börjar du resan hemåt. Du sade att ingen hade saknat dig medan du var borta.
Ingen, mer än jag.
Men du reser inte hem till mig.

Drömmer du fortfarande om mig? Du sade att jag var drömmen. Blev jag för verklig?

Luftslotten gick i kras. Drömbilderna brast. Även hoppet sprack till sist.
Nu står jag med silvertejp och undrar om jag kan laga det.

Skrattmåsens vingar färgas röda av en solnedgång som får himlen och fjärden att glöda.

När Salikons rosor vissnar.
När sommaren tar slut.
När jag plötsligt vandrar ensam igen.
När mitt ljus falnar och dör.

En kylig vind jagar molnen över himlen, men natten sveper sin mantel ömt kring människobarnen.

I vindens sång, vågornas viskningar, på den duk som är himlen, en elegi för den sommar som flyr sin kos.
För flyttfåglarna som lämnar oss.

Jag har en vardag, precis som du.
Jag vandrar under samma gråtunga himmel på stadsöknens gator.
Men med blicken och själen i fjärran.

Jag är hon som går bland er men inte är av denna värld.
Som sjunger andra sånger, andas stjärnstoft och fjärilsfladder bland avgaserna.

Fjärden lockar.
Vågorna viskar mot stranden sitt eviga ”Kom. Kom till oss.”

Fjärdens mörkblå yta.
Ett täcke som speglar himlen.
Jag vill svepa det om mig, vaggas till sömns av vågorna medan stjärnorna tänds.

Finns det sorger man aldrig hämtar sig från? Som för alltid gör melodin till moll, för in en iskall vintervind i den varmaste dag?

När du kom tändes ljuset.