Ordsken

Årsdagar.
Vissa minns dem, de där avgörande händelserna, för evigt knutna till ett datum. Omöjliga att glömma.
Andra minns dem inte.

Under almarna är marken klibbig av sockerlösning. Löven är blanka, glaserade. Vattenpölarna jäser i solen.

Solglittrande ögon och solkyssta kinder.
Solnedgångens mjuka strålar bryts i vattendropparna och färgar din hud gyllene.
Som en gud.

Som stigen ur havet står jag stilla och låter vattnet famna mig.
Smekt av sol och vindar, med fiskstim som leker kring mina ben.
Levande.

”Jag vill ha en tårta.”
”Vad för tårta?”
”En god.”
Jag bakade den godaste triple choc-tårtan åt dig.
”Men jag ville ha jordgubbar.”

Blåklockstrassel, vildhallon med en smak som vida överstiger deras litenhet, blåbär och blåklint. En blå kväll.

I natt ser jag ditt hav.
Månskenet på vågorna lyser nog också över din strand.
Jag skickar en kyss med en pappersbåt.
Till dig.

Vad får dig att tro att du, just du, sitter på Sanningen – patentlösningen för allt ont och alla problem? Hybris.

Jag vill ge alla barn en ficka att lägga nuets plockade stenar, snäckor, kapsyler, band och bilder i.
Och en skattkista för alla fynd.

Bokmärken. En elektronisk minnesmarkering. Långt från barndomens blommor och änglar. De jag samlade och arrangerade i album. Var är de nu?

När du sover ser jag rörelsen av dina andetag, lyssnar till dem.
Stilla.
Din närvaro gör mig trygg.
Hjärtat svämmar över av kärlek.

Jag ligger stilla, ser pulsens slag i ljumsken.
Därunder pulserar livet på ett sätt jag inte kan styra.
Ett autonomt system bortom vilja.

Som barn drömde jag ibland om att en dag hitta mitt sanna hem.
Den plats där jag är drottning.
Jag söker än.
Den plats där min längtan bor.

Mitt hem är där mitt hjärta finns.
Där kärleken bor.
Mitt hem finns i den Älskades famn, i den Älskades ögon.
På jorden jag dansar.

Hur kan ett så litet hjärta innehålla så mycket kärlek?

Tystnad. Tagning. Min dag börjar NU. Livetagning utan regi, utan chans att ta om. Så här är det. Livet. Nuet.

Jag har tvättat alla kläder och låtit sängkläderna soltorka.
Ändå känner jag din doft i dem.
Ändå sitter dina smekningar kvar i kläderna.

Min famn är varm och öppen.
Jag jagar monstren på flykt och lär dig göra detsamma.
Men i natt söker jag en famn och en fristad undan dem.

”Du behöver inte skydda mig”, säger hon och spänner trotsigt blicken i mig.
Du tror att det är ett val?
Nej. Det är den jag är.

Lilla älskade, kunde jag med mina ord förjaga monstren,
låta dig förbli lyckligt ovetande om dem.
Monster finns. De ser ut som du och jag.

Men, lilla älskade, jag driver nattens monster på flykt med mitt ljus,
tämjer marans märr så att hon äter ur din hand.
Jag vakar över dig.

Lilla älskade, jag vill sluta dig i min famn och viska att jag alltid ska skydda dig.
Men det är bortom min vilja.
För monstren finns.

Lilla älskade, jag sveper nattens mjuka mörker runt dig,
viskar drömmar i dina öron och sjunger dig till sömns.
Jag ber en bön om trygghet.

I stormen en ton.
I molntäcket en glugg, en stjärna.
I mörkret ett ljus.
En tro på morgondagen.
Ett hopp.

En dans genom en färgkarta av kärlekens nyanser, med skuggor i sorgens alla färger.
Varje ljus kastar en skugga utom det i zenit.

Kärlekens baksida är saknaden. Dess motsats är likgiltigheten.

Den som vunnit nyckeln till mitt hjärta behåller för alltid ett rum.
Den jag älskar är för alltid älskad.
Hjärtat saknar förnuft.