Ordsken

”Du vet.”
Ja, jag vet. Jag vet mycket.
Däremot vet jag inte alltid vilken fråga det jag vet är svar på. Så fråga gärna.
Då vet jag nog.

Kärlek är inte ett pris, en förtjänstmedalj.
Man förtjänar den inte. Man får den.
Du kan väcka min kärlek. Inte vinna den.

Med ens var rönnbärsträdet fullt av bär och det fanns ett stråk av höstkyla i vinden.
Var sommaren redan över?
Augusti.

Men rosorna blommade ännu.

Molnen jagar över himlen som lekande smådrakar.
Eller molnhästar, som jag kallade dem som liten.
Flickan som blickade bortom det världsliga.

Ta foten från mina vingar.
Dra inte ner mig i stoftet.
Jag hör inte hemma där.

Du sade att mina ord var som sagor, som sånger.
Att mina bilder var tagna ur tiden, overkliga.
Vissa av oss lever inte bara i det grå nuet.

När stormen piskar vågorna mot klippan och sol byts mot åska fylls luften med energi.

Kärleken är mitt livs puls, färg och ton.
Det är ljuset i mina ögon och stegen i min dans.
Men det är passionen som ger mig glöd och sång.

Hålet i hjärtat.
Det jag inte kan fylla.
Det som min kärlek inte räcker till för.
Att något som inte finns kan göra så ont.
Fantomsmärtor?

Jag fyller din kudde med tårar. Som om jag kunde gråta mot din axel.

Det är svårt att släppa någon nära. Det är ännu svårare att släppa någon som jag har släppt nära.

Gulddrakarna har dragit bort till andra himlar. Regnet viskar inte längre mot taket. Det luktar friskt och nytt.

Gulddrakarna leker på himlen i natt.

Jag blir till under dig.
Dina händer smeker mig till vardande, dina andetag fyller mig med liv.
Dina kyssar får hjärtat att slå.

Det vackra finns i dina ögon, i din röst, i dina händer.
I varje steg du tar, varje andetag, varje ord.
Outsägligt vacker är du.

Dagen har grytt.
En ny dag i det pärlband av nya dagar som bär hopp i sina klänningsveck.
Idag, en milt grå klänning.

Nej. Jag hatar dig inte.
Jag älskar dig.
Tills stjärnorna slocknar.
Jag hatar bara ditt svek och din likgiltiga kyla.
Inte dig.
Aldrig dig.

”Det där var väl inget att bli ledsen för.”
Ord, men inte till ursäkt.
Du avgör inte vad som gör mig ledsen. Du avgör inte vad som sårar.

Jag söker ett ljus som lyser min väg när natten blir mörk och kall och en hand som fångar mig när jag faller.

Tårarna blev till en rännil, en bäck, en å, en flod.
Hon stod naken i Cocytus och såg sorgen möta havet.
Solen skulle åter torka tårarna.

Kom, Lethe, viskade hon. Låt mig dricka glömska i din flod. Låt mig bli fri.
Intet svar.
För hennes ljus var kärleken.
Den glömmer inte.

Stormen visslar runt knuten och försöker slita loss fönstren ur karmarna.
Gardinerna fylls med luft och böljar i rummet.
Inget är stilla.

Ljuslågorna fladdrar, som om de dansade,
skuggorna de ger upphov till likaså.
I kväll får de dansa i stället för mig.

Kunde jag vrida tiden tillbaka så skulle jag inte göra det.
Det vore att ta ett steg bakåt.
Hur gärna jag än vill vila i din famn igen.

Livet måste levas framåt.

Mitt namn? Detta är inte mitt namn. Det är bara vad jag är. Mitt namn har jag inte funnit än.

Minnen behöver inga utlösare.
De bara finns.
De goda likväl som de onda.
Allt utlöser dem, och inget.
De bara finns.
Bubblor av då nu.