Ordsken

När min en gång unga, friska och starka kropp darrar av smärta och svaghet förbannar jag åldrandet, den förgängelse jag inte råder över.

Jag räds inte rynkorna i min en gång släta hy, ej heller de vita hårstrån som kommer.
Nej, jag räds smärtan. Ett åldrande i smärta.

Jag vill dansa genom många ytterligare år, vill klättra, leka, springa.
Jag vill leva och älska många ytterligare år. Utan smärta.

Somliga talar om att grunda sig i jorden.
Marken under mig är redan en del av mig som jag en del av den.
Jag stiger mot skyn.
Mot stjärnorna.

I min blick ser du sollek på vågor och tindrande stjärnor.
Min själ sjunger av stjärnstoft och månsken.
Ljus och mörker, luft och jord.
Jag.

Sedan jag lärde mig gå har jag helst dansat, tassat och sprungit fram på tå.
Lätt, flyktigt, tyst.
Så även idag.
Jag lämnar svaga fotspår.

Jag dansar över jorden i solregn, glödande solnedgång och under sammetsblå natthimmel.
Stjärnorna fastnar i mitt hår.
Jag dansar för dig.

Jag dansar för dig, jag dansar för mig,
jag dansar för musiken i ordlösheten,
för dagen och natten,
för kärleken och sorgen.

Jag dansar för att jag lever.
Jag lever, därför dansar jag.
Jag lever, därför älskar jag.
Jag vet intet annat.
Det är för mig att leva.

Jag vill ta dig i handen och visa dig.
Jag vill se glädjen i dina ögon och hur du liksom jag slukas av nuets lycka.
Men du är inte där.

Sällan saknar jag dig som då, i de stunder som var våra.
Kanske kan du ändå se det genom mig när du är med i mina tankar.
Kanske är du där.

Somliga stunder är det som om sorgen ger lyckan extra glitter och glädjen större djup.

Nattbrisen är sval, skön i det varma rummet.
Den smeker mina bröst som du gjorde.
Men ingen kysste dem som du.

För den som blundar kan du inte visa sanningen.
Den som vägrar öppna ögonen vill inte se.

När du ser den människa som tappat bort och blivit blind för sig själv håller du upp en spegel där hon kan se sig.
Om hon så önskar.

Likt vilsegångna barn famlar de efter den fasta punkt de en gång hade.
De som när de blev lämnade även förlorade sig själva.
Se dem.

Aldrig känner jag mig tryggare än i dina armar, på klippan vid havet, i den djupaste skogen och på det högsta berget.
En vandrerskas vila.

Jag bär mitt hem i mitt hjärta, reder mig lätt ett bo där jag är.
Men som den vandrare jag är söker jag en plats som är min.
Och din?

Det finns en hemlöshet som inte handlar om att sakna tak över huvudet. Människor som trots vackra hem saknar en hemkänsla i sig själva.

Så vandrar hon vidare.
En drottning, i nattmantel klädd.
På väg bort.
På väg hem.
Dit din längtan bor.
Med kärlek i hjärtat och ögon blå.

Jag sjunger om Honom.
Om Henne.
Alla sånger är om dig. Den Älskade.
Det är alltid du.

Jag binder mig en krans av kaprifol och låter mig berusas av doften,
tar skorna i handen och dansar barfota hem genom daggvått gräs.

Jag står länge kvar och ser natten sänka sig.
Stjärnorna och jag blinkar mot varandra i samförstånd.
För en stund finns bara lycka.

Kan du höra skillnad på kråkans och kajans vingslag?
Har du känt vinddraget från flocken med ungkråkor som lyfter från dungens träd?

Har du mött korpens blick, sett visheten i dess ögon?
Den som känner ditt namn och din innersta önskan.

En kväll som denna har sin egen ton, en melodi som hörs intill vågskvalp och fladdermössens sång.
Den spelas med dina fingrar på min hud.

Jag är inte ett undantag.
Jag vill inte stanna i en dröm.
Jag vill vara din verklighet.
Lika verklig för dig som för mig.

Det som lever i minnet kan aldrig helt dö.

I min barndoms trädgård blommar nu fång med flox och astrar.
Blomprakt.
Allt planterat av mormor för decennier sedan.

I äppelträdet mognar syrliga äpplen, bärbuskarna dignar av bär.
Om kvällen kan vi tända ångorna som doftar kring Mose brinnande buske.

Min barndoms trädgård, med gungor i tvättställningarna, utetorkande tvätt, en hängmatta under björkarna.
En svunnen tid och plats.

Regnbåge utan regn.
Där jag är lyser solen från blå himmel.
Någonstans mellan mig och regnbågen regnar det.