Ordsken

Ekot från den första kyssens magiska pirrande återfinns ibland i våra kyssar.
De får mig knäsvag.
De väcker mig snabbt och lätt.

Jag minns första gången jag kände din närvaro, vände på huvudet och där var du.
Vacker och högrest som en Gud. Oändligt attraktiv.

Det finns ögonblick som stannar tiden.
Ögonblick som för alltid etsas in i hjärtat och som vid varje hågkomst bringar tårar av tidlös lycka.

Första gången du möter den älskades blick, ser in i den älskades ögon och Ser.
Blicken som säger ”vi”.

Ögonblicket före den första kyssen.
Magin som vibrerar mellan mjuka läppar som för första gången strax möts.

Ögonblicket då din blick möter barnets blick.
Gnistan av liv som blir ett glödande, brinnande band av kärlek.
Från ögat direkt till hjärtat.

Det finns stunder då tiden stannar i perfekt lycka.
Då livets dans är i perfekt harmoni med sången.
Då allt är.
Kärlek.

Ju fler masker du släpper, desto mer genuin och äkta blir du.
Vad har du att förlora?
Vem vill du dölja ditt sanna jag för?

Jag känner din doft. Ut i mörkret viskar jag: ”När jag ser dig vill jag ha dig. Min kropp vill ha din. På, mot, under, i min.”

Jag vandrar över ljungbeklädda bergsknallar,
går på glömda stigar i ett hav av rosalila blommor.
Doften av solvarm ljung och hav.
Barndom.

Doften av barndomens hav och skog, årets sista turer med båten, vitlingfiske.
Utslitna tygskor med gummisula, ärrade barnaknän och myggbett.

Jag minns lukten av hav, sol och solkräm i den orange flytvästen, hård och klumpig.
Gröna fiskelinor och solen som sjönk mot horisonten.

Lyssnar du noga kan du ännu höra blåklockornas spröda klang i sommarkvällen,
nu ackompanjerade av tusen och åter tusen rosa ljungklockor.

Den rena åtrån. Klar, enkel. Okomplicerad. Livet krånglar till det.

Idag tänder jag inga ordsken.
Ljuset saknas.
Tändstickorna är slut.
Jag ser mig om efter någon som vill lysa mig väg.
En hand att fatta.

En efter en lossar jag det förflutnas bojor från kedjan, släpper tanken på dem.
Jag vill inte hindras av dem som har försvunnit bakom mig.

Tag min hand.
Vandra med mig med glittrande ögon i natten.
Dansa med mig genom vintern och låt oss värmas av åtråns eldar.
Kom, älskade.

Jag ser i dina ögon att du har smakat sorg och druckit vrede.
Att du har vandrat genom bitterhetens älv och stigit ur den ännu älskande.

Har du en gång smakat Fröken Frosts läppar finns vinterns kyla ständigt i ditt hjärta.
Hennes brännande kyssar isar djupare när du tinar.

Så en dag finns ett stråk av kyla i vinden.
Den stryker dig mjukt över nacken, viskar ”jag kommer”.
Du ryser, trots solens kyssar.

Snabbt jagar molndrakarna över himlen, tumlar lekfullt om i en vind som bär bud om annalkande kyliga dagar.
Sommaren bär rönnbär i sitt hår.

Jag saknar ibland brevskrivandet från förr. Att få brev, att skriva dem, för hand. Tweets lämpar sig ju utmärkt till vykort. Det vore fint.

Tag min hand in i drömmen.
Dansa med mig i natt, nattens dans över dimhöljda ängar.
Älska mig under stjärnorna och vakna ny när dagen gryr.

Det går en älvadrottning i natten.
Hon vakar över människobarnen, viskar drömmar i deras öron.
Ur sin mantel skakar hon månljus och tröst.

Så upphör regnet.
Nu rusar vita molntussar fram över stjärnklar himmel,
älvorna dansar i dimslöjorna över fjärd och ängar.
Kom natt.

Den älskade kan inte glömmas.
Den älskade lever för alltid i ditt hjärta och dina minnen.
Den du minns kan aldrig riktigt dö.

Vissa är så upptagna av att jaga lyckan att de aldrig finner den.
Lyckan är inte någon annanstans, någon annan gång.
Den finns här och nu.

Sorg har sin egen kronologi och dramaturgi.

Minnena har jag kvar. Minnen som väcker en lycka större än sorgen.

Sorgen över det vackra, lyckliga, sorgen efter de älskade, är vemodig och bitterljuv.
Som riktigt fin mörk choklad.

Sorgen som bringar minnen och gör hjärtat varmt av kärlek, bär jag stolt och otyngd.
Sorgen över minnen som aldrig blir är tyngre att bära.

När sorgen tynger låter jag den skölja över mig, som vågor i mitt älskade hav.
Jag låter vinden slita i mig och vänder mig åter mot ljuset.

Kärleken. Som en ledstjärna i mörkret. Som en fyr i natten. Alltid.

Åskmullret ekar mellan stadsöknens fasader.
Fyra stora vattendroppar träffar fönsterblecket med rejäla plask.
Sommar på väg mot höst.

Jag vill inte sörja det som komma skall innan det hänt.
Det är slöseri med liv.