Ordsken

I en bok finner jag en lapp med ett telefonnummer och orden ”Ring mig.”
Numret är mitt.
Orden skrevs sedan på mitt visitkort.
Till honom.

Han ringde.
Han kom, fyllde luften mellan oss med lovord.
Korta stunder av njutning.
”Du är bra för mig”, sade han.
Sedan slutade han ringa.

Vi ser varandra ibland.
Hans blick lyser upp när han ser mig,
han ler varmt, men orden är ytliga och tomma.
Och jag, jag har bytt lås.

En liten papperslapp.
Två små ord, tio siffror.
En flod av minnen.
Ett sista fråga från mig som förblev obesvarad.
Förödmjukande tystnad.

Tre år efter den obesvarade frågan,
tråden som blev hängande,
rensade jag bort hans nummer och ord.
Nu slänger jag det sista fysiska minnet.

Vad finns egentligen kvar?
Ord på en skärm.

Kom Natt, kom Mörker och svep mig i mjuka mantlar.
Kom Sömn, håll mig ömt genom natten.
Kom Dröm, följ mig ut på de nattliga ängarna.
Kom.

Var dig själv.
Du kommer aldrig att kunna vara någon annan.

Du har din historia.
Du är din historia.
Berätta den i allt du gör.
Lev den framåt.
Är du inte skyldig dig det?

Jag flög för nära solen.
Här sitter jag och väntar på att åter kunna lyfta.
Elden svedde mig.
Men ljuset som bländade mig var mitt.

Du kom till mig i natt.
I sömnen drog du mig nära och jag vaknade i din famn.
Trots att det var en dröm känner jag din doft i kudden.

Jag sveper rena lakan om mig,
söker byta din doft mot septembersoltorkad tvätt och daggfrisk kvällsluft.
Men du är där.

När tystnaden talar högre än ord stannar antingen tiden i ordlös lycka eller hjärtat i ordlös sorg.

September.
Ännu inte den krispigt klara höstluften,
även om vinden sedan veckor har en sting av kyla i sig.
Idag är en dag att spara.

Dansa med mig, älskade.
Dansa med mig under månljuset som silar genom lövverk och stammar.
Över den tysta barrmattan och mossans gröna golv.

Följ mig genom skogen till gläntan där natten lyser som silver
och gräset är mjukt och välkomnande.
Låt oss lysa klarare än stjärnorna.

Min sköne Endymion, du evigt unge jägare.
Med stjärnfall i din blick och sång i din röst.
Låt mig älska dig i natten och vaka över din sömn.

Ta min hand och låt mig blända dig.
Håll den kvar och var mitt ljus då min glöd falnar.
Snälla.

Det finns mörker i livet och det finns ljus.
Vart dras du?

Det fanns en tid då mörkret var en trygghet större än ljuset.
En tid då min skaparkraft stammade från mörkret.
Ack, så begränsad jag var!

Ännu älskar jag mörkret.
Dess tysta mjukhet, där allt är nära.
Men jag är ljus även i mörkret.
Jag blev den ljusbringerska jag alltid varit.

Idag vet jag varifrån min skaparkraft kommer.
Från livet, från balansen mellan ljus och mörker,
dag och natt, liv och död, glädje och sorg.

Varför nöja sig med något sämre än bra?
Sex, mat, vin, kyssar, kärlek, liv – att nöja sig med sämre är att inte leva fullt ut.

Håll min hand.
Sitt med mig en stund.
Låt våra stämmor förenas i sång.

Ur elden in i drömmen.

I solskenet en skugga.
I glädjesången en stämma i moll.
I mörkret en ljusglimt.
I den djupaste saknaden minnet av kärlek.
Kärleken själv.

Tre lätta små steg på tå, en snurr, en blick tillbaka på dig.
Mina steg ritar sirliga mönster i daggen där jag går.
Läs min historia i dem.

Varken ängel eller djävul. Älva.
Skälmsk, okynnig, kvick, leende och levande.

Varken ung eller gammal. Tidlös.

Vill du följa mig, föra mig, in i dansens virvlar?
Med händerna om min midja och blicken fäst vid min.

För mig väl, så följer jag.
Följ mig sedan in i en närmare, intimare dans.
Kropparnas symfoni.
Låt oss stanna tiden för en natt.

Ett liv är som lätta krusningar på ytan till tidens hav.
Vad du gör med ditt liv sprider sig som ringar på vattnet, över tid och rum.

Åh, älskade, finn din väg dit våra vägar möts.
Dit där din längtan bo.
Jag kommer att vänta och vara dig väntad.
Kom till mig.