Ordsken

Den milda, djupa sömnen efter vaknätters brännande trötthet.
Som tö efter frost.
Som stilla kvällssol efter en höstregnig dag.

Se mig.
Stå kvar medan lagren av skyddande pansar faller till marken vid mina fötter.
Tills jag står naken och sårbar inför din blick.

Rör vid mig.
Säg mig ord som river murarna.
Smek mig med händer som varsamt stryker bort maskerna du alltid sett genom.

Håll om mig.
Var mig nära tills tårarna tränger fram i tryggheten hos dig.
Var mig nära tills tårarna ebbar ut.
Andas mig till sömns.

I gräset finner hon en fjärilsvinge. Någon steg ned på marken, offrade sina vingar, sin frihet, för tryggheten och gemenskapen.

Eller tillhörde fjärilsvingen någon som inte längre behöver den?
Någon som fann att friheten är större än att bäras med vindarna?

En av de fria, färgglada, steg ned till oss.
Hon går bland oss, ser ut som vi, men strålar med den skönhet som är frihetens signum.
Obunden.

Hon behöver inte längre sina vingar. Hon flyger fritt ändå.
Hon behöver inte färgprakt. Hon lyser klart ändå.

Kanske har du mött henne?
Hon med lätta steg som smeker marken.
Hon vars blick lyser upp dagen, som lyfter sinnet när hon rör vid ditt liv.

Hon som är fjärilsfladder och solkattsdans, virvlande storm och sunnanvind.
Hon som tänder norrskenet och som bär månljus kring sin panna.

Hon lade av sina vingar.
Men tittar du noga kan du ännu se dem.
Minnet av de vingar som återfanns i gräset.

En morgon när jag stiger ut skingras dimman inför solen.
Trädgården är smyckad med glittrande spindelväv, som hade älvorna lämnat girlanger.

Det är åter en stjärnklar natt.
Månstrålarna leker tafatt med molnen och dimman stiger över sjö och äng.

När dagen gryr skall solen glittra i tusen och åter tusen daggdroppar.
Som en blinkning genom tårfyllda ögon över naturens skönhet.

Det var en dag då naturen stannade upp och drog efter andan.
Då dropparna från trädens grenar viskade ner i gräset.
Tystnaden när hösten kom.

Hon är vacker där hon dansar in, Hösten.
Solskensleenden över höstskörd och daggvåta spindelnät,
virvlande löv i storm, dimnätter, regn.

Hösten tar dig vid handen och bjuder dig med.
Hon sprakar av färg och fyller sinnet med sånger och dofter.
Vemodet är invävt i hennes steg.

Ingen säng tycks så tom som den där du saknas bredvid mig.

Den lyckligas väg är min,
om än stundom kantad av törnen och sorg.

Den lyckligas dans är min,
om än jag blir stilla ibland.

Den lyckligas sång är min,
om den än går i moll och orden må bli vemodiga.

När orden skiner är jag lycklig.

Den självuppfyllande profetians förbannelse ligger i din tro på den. Du gör den sann.

Våra kroppar är som pusselbitar, så väl formade för varandra.
Din nacke mot min hand.
Din hand mot min svank.
Dina läppar mot mina.

I skydd undan regnet kryper jag in under granens skyddande hägn.
Här somnar jag till vindens sus och skogens sång.
I väntan på en gryning.

Jag önskar mig ett ljus i natten, en ton som leder hem, en famn att stilla vila i.
Om så blott för en natt.

När de döda ges för stor plats i livet får de levande mindre rum.
Är inte livet för de levande?

Det finns inget jag inte skulle göra för dig.
Men jag kan inte gråta dina tårar, bära din sorg eller ta din smärta.
Bara gå intill och dela.

Låt mig aldrig se ljuset slockna i dina ögon.
Om så ändå sker brinner jag för dig.
Då skall jag göra allt för att åter tända glöden.

Jag vill aldrig släppa dig, sade han.
Så gör inte det, viskade hon med läpparna mot hans halsgrop. Stanna hos mig.
De visste båda bättre.

Jag kan inte se mig mätt på dig, sade han.
Någonstans på vägen blev han mätt.
Blicken släcktes.
Han gick utan att vända sig om.

Finns det en höst utan vemod?
Förgängelsen sprider sig även då solen ännu värmer.
Förruttnelsen smyger in i näsborrarna.
Allt skall dö.

Allt skall dö. Allt skall födas åter.
Livets eviga kretslopp.

Stormen ruskar löven av träden, sliter ner frukt och nöt.
Livet faller mot marken.
Under snön kommer vårens späda grönska att bida sin tid.

Kära vän, välj dina strider.
Det är inget nederlag i att vägra strida om det där ingen vinnare kan finnas.
Striden har inget eget värde.

Med årens trötthet kommer också en ökad stillhet i själen.
Vapen burna men alltmer sällan brukade.
Väderkvarnar som förblir endast kvarnar.

Solen lyser för starkt, lottovinsten var för liten och gratischampagnen gav dig baksmälla? Tyvärr, min kära, jag tycker inte synd om dig.

Världen vävs in i regn.
Horisonten suddas ut när himlen flyter ihop med havet.
En mjukgrå akvarell som långsamt löses upp och rinner bort.

Dans med ord på papper.

Mina händer minns hur du känns.
Ditt hår när jag håller dig om nacken och kysser dig.
Din rygg.
Dina armar.
Muskler som spelar.
Din kind.

Mina fingrar minns hur du känns.
Läpparnas mjuka välvning.
Din näsrygg.
Ögonbrynens bågar.
Käkens vinkel.
Linjerna som åren smeker i huden.