Ordsken

Utanför fönstret suddar ett mjukt dis ut alla konturer.
Ett pärlband av ljus lyser svagt mot mig.
Stormen har åter bedarrat.

När orden inte längre räcker får handlingarna tala.

De älskande. De älskade. Om de ändå överlappade lite mer.

Jag är inte av denna världen.
Jag älskar för mycket, för starkt, för hett.
Mitt hjärta tycks ofta alltför frikostigt.

Kroppens linjer.
Böljande, som vågor.
Bröstens rundning.
Svanken och stjärtens kurvor.
Amorbågen.
Underläppen.
Nyckelbenen.
Landskap.

Din blick mot min hud.
Som fjäderlätta kyssar på mina nyckelben,
mjuka smekningar över höftbenens skålning.
Varm beröring.

Dina händer som kupas runt mina skinkor när du drar mig nära.
Jag trycker mig intill, känner att du vill lika mycket som jag.
Åtråns hetta.

För var dag målas skogen i nya färger.
Träden jag känner så väl byter dräkt inför mina ögon.

Nu ekar tomrummet där du fanns.

Ord. Minnen. Bubblor.
Skingrade som maskrosdun i virvlande storm.

Kvar finns vågornas skum,
ett slocknat stjärnfall,
ett rosentörne,
ett frostbett.
Minnet av solregn.

Tusen vackra minnen.
De som var.
De som aldrig blev.
Alla förpassade till samma brustna bubbla.
Den som bär ditt namn.

Själar under samma himmel.
Den måne som lyser mot mig ovan takåsarna vakar också över dig i natt.

Hur kan jag se dig om du gömmer dig?
Hur kan jag bli sedd av dig om du inte ser någon annan än dig?

Du var mitt ljus.
Du var solen på min himmel.
Jag ville att du skulle se mig, men hur kunde du när jag bara var en spegel för ditt sken?

Jag söker en fyr i natten, en låga, en eld att värma mig vid.
Inte en sol att kretsa kring och återspegla.
Jag är min egen sol nu.

Månen och planeterna lyser inte.
De reflekterar bara stjärnornas, solarnas ljus.
Kretsar i evig dans runt en sol.
Aldrig fria.

Hon klippte bandet när det stod klart.
Hon kretsade kring honom, som bunden av hans dragningskraft.
Men inget annat höll henne kvar.

Han hade varit hennes sol, centrum i hennes solsystem.
Och hon snarare en måne än en planet i omloppsbana.
Aldrig närmre, aldrig fri.

”Jag måste vara min egen sol. Jag måste lysa själv.
Mitt liv är inte att återspegla ditt ljus.”
Med de orden började ett nytt liv.

Så en morgon stiger solen över stadsöknens takåsar och lyser mot en förgätmigejblå himmel med jagande molntussar.
Plötsligt skimrar träden i allt klarare höstfärger. Världen är ren efter nattens regn.
Det är en dag då tårpilen ler i solen.

Äkta kärlek. Sann kärlek. Finns det någon annan? Är det kärlek om den inte är äkta?

Kärlek, hur sann den än är, lämnar märken.
Ingen går oskadd, oförändrad, ur den.
Kärleken gör hjärtat till skimrande silver.

Jag vill inte bli upptäckt. Jag vill upptäcka mig själv.
Jag vill varje dag finna något nytt, något mer, något djupare hos mig.

En elegi till de glömda inre barnen.
Till de vuxna som i sin iver att bli stora glömde bort att vara små.
Till dem som glömt hur man leker.

Till alla dem som klädde på sig en kostym,
som blev en dräkt,
som blev en mask,
som blev för trång.
Som stramar kring livet.

Till alla dem som drog åt slipsen så hårt att skrattet fastnade i halsen.
Vars lyckliga fnitter och hjärtliga leenden stelnade till flin.

Till alla dem som gömde sig bak masken och glömde vilka de är.
De som slutade möta sin blick i spegeln av rädsla för att se barnets ögon.

En elegi till de glömda barnen som aldrig får komma ut och leka.
Till de vuxna som i sin iver att bli stora glömde bort att leva.

Minns du hur du som barn stampade i vattenpölar?
När gjorde du det senast?
Stampa!
Än finns det tid för barnet i dig att leka.

Det är svårt att finna vad du söker om du inte vet vad det är.
Kanske hade du bara behövt lyfta blicken för att finna det.
Om du visste.

Droppar faller genom lövverket och bildar tusen och åter tusen ringar som sprider sig över tjärnen.
Regnet viskar i natten.

Jag blickar ned i den mörka vattenspegeln.
En gång var det något jag sökte efter.
Jag minns inte längre vad.
Men något var det.
Är det.