Ordsken

Jag lägger mig ned en stund och blickar upp mot en stjärnklar himmel.
Vattnet slår tungt och sömnigt mot bryggan.
Och där – ett stjärnfall!

Utanför mitt hem singlar löven stilla ned från träden.
Ovanför oss jagar fladdermössen med gälla pip.
Höstnattens dans tar form.

Med blicken alltför hårt fäst på stjärnorna kan du snava i rännstenen.

Med blicken vänd mot det som var, eller det som kanske komma skall, missar du det som är.

Känslorna rör sig likt vågor på havet.
Skummet på ytan och kraften på djupet.
Vågkam och dal, bränning, stilla krusning.
Aldrig stilla.

Tiden.
Som havet slår mot stranden, drar med sig visst ut och bär in annat.
Som havet smeker klippan och putsar stenen mjuk.
Evighet.

Godheten urholkas när de självutnämnt goda ger sig tolkningsföreträde till vad god innebär.

Vilka bilder av dig bär du inom dig?
Vem – vad – är du egentligen?
Vad är ditt inre jag?
Utöver oändligt vacker.

Kvällar som denna tycks himlen närmare.
Frasande löv lyfter mot stjärnorna lika lätt som mitt skratt när jag virvlar runt bland dem.

Mina andetag hänger kvar i luften.
Som små dimtussar.
När jag viskar ditt namn syns det en stund mot natthimlen, innan det löses upp.

I natt lägger sig dimman över vattnet, som om även det andades tungt.
När solen går upp täcks bryggorna av snabbt smältande rimfrost.

Morgonsolen kommer att skingra dimman och glittra i otaliga små vattendroppar.
Skimrande frost blir glittrande droppar.
Pärlor av skönhet.

Jag vill somna i tryggheten av dina andetag i mörkret.

Frostnatt.
Kölden kysser blombladen,
söver långsamt livet.

En tyngre stillhet sänker sig.
Vacker, som höstsol över glödande skog,
som droppar på barren där solkatter glittrar och älvorna speglar sig.

Himlen är tom utan svalorna.
Luften är tystare utan deras glada pip.
Andra ljud tar vid i väntan på stillheten.
Kråkor, tättingar, ekorrar.

Kråkorna på taknocken hälsar mig var morgon.
Idag lyfter de huvudet mot klarblå himmel, som i förundran över ljuset.
De liksom jag.

Livets dans är inte glättig och enkel ringdans.
Min dans för mig genom skog och över ängar, i dag och natt.
Livet ger stickor i fötterna.

Mina ögon är blå men blicken djup av årens vishet.
Jag har sett många själar födas och dö,
levt kärlek och sorg, funnit och förlorat.

Mina ögon lyser av kärlek,
glittrar med okynnig nyfikenhet
och är vidöppna som barnets ögon inför all världens under.
Ett besjälat liv.

Jag älskar och ser som ett barn, gränslöst, innerligt, öppet och nyfiket.
Utan lögn. Jag lever kärlek.
Blåögt älskande, men inte naiv.

Du Älskade som väntar där min längtan bor, elda din stockeld!
Runt mig sjunga skogarna om dig.
Om mig, om vandrerskan med ögon blå.

Någonstans under snabbt flyende september lämnade svalorna oss.
Stundom tycks det som om en del av mig for med dem.

Linjerna runt våra ögon är tidslinjer över de vägar vi vandrat.
Där ser vi hur vi mötts och skiljts och mötts igen.

Åren klär oss. I minnen.
De går inte spårlöst förbi.

Inga bilder gör dig rättvisa.
Din själ fångas inte på bild.
Men den syns i bilderna du skapar,
med foto, ord och toner.

Du tror att du lever ett fullödigt liv, har allt du behöver, har funnit dig själv.
Och med en blick, ett ord, en bild, en ton ändras allt.

Plötsligt snurrar universum annorlunda.
Runt dig hörs ett stilla rasslande, som höstlöv i blåsten.
Det är bitar som faller på plats.

Livet ändrar riktning.
Allt blir inte bättre.
Allt blir inte enklare.
Att leva i den sanning som är din – som är Du – är bara sannare.
Större.

Världen är bättre för att du finns i den.
Jag är bättre för att jag träffade dig.
I dina ögon såg jag vad jag är.
Din själ lyfte min.

Relationer.
Människor vars vägar möts, går parallellt ett tag,
skiljs för att kanske mötas åter, kanske inte.
Vissa består trots år isär.

Jag pratar med en vän efter månader av enstaka ord.
Jag träffar en annan vän efter år ifrån varandra.
Det är som om vi sågs igår. Vänskap.

Min tidigare svärfar lämnar en påse med äpplen
från trädgården jag minns från min ungdom.
En varm gest från ett förflutet som överlevt.

Det finns tomma ord som exploderar i färggrant fyrverkeri och sedan faller till marken.
Stoft och aska.
Och det finns små, enkla ord. Knappt märkvärdiga, men fyllda med värme och kärlek.
Personliga ord som säger ”Jag ser. Jag hör. Jag är här.”

Ord är aldrig bara.

Så välj ord med omsorg, färg och känsla. Fyll dem.
Ord kan läka, lindra och väcka en slumrande människas livslust åter.

Vad finns bakom den perfekta ytan när den rämnar?
Tomhet? Ett vilset barn?
Vad döljer du bakom din mask? Vem är du i ensamheten?

Verkligheten vävs av drömstoft.
Din framtid tar sig början i en tanke, en dröm.