Ordsken

En porlande bäck, glittrande daggdroppar, stjärnhimmel, solregn och rosor.
Vågskvalp, vindsus och viskande regn.
Stormnatt och dimmorgon.

Jag söker alltmer det klara och oförställda. Det rena.
Jag vill leva och älska som klart månsken på stilla hav och fjällbäckens friskhet.

Som friskt vin i enkel karaff.
Som dimmornas dans över ängen.
Som saga och visa.
Vild och fri, sinnlig och lustfylld.
Levande. Älskande.

Jag vill bjuda dig en sinnenas symfoni om du följer mig in i dansens virvlar och vet att föra mig rätt.
Ren, oförfinad njutning.

Om du är god är jag glad över att kallas för ond.
Stinget från din godhet svider än.
Falskhet saknar motgift.

Du som har ögon som berusar min natt, kom!
Drick elden i mitt blod,
läpparnas sötma och lusten i min kropp.
Låt oss fylla natten med kärlek.

Som ett coda till musik som aldrig kom längre än några takter.
Hängande i luften.
Fruset i kompositörens inre för att aldrig födas.

En famn som fångar när jag faller.
En hand som sträcks ut och håller kvar när jag är på väg att försvinna.
En plats att stilla vila på.

Det finns relationer som är linjära, som går från en början till ett slut.
Oavsett linjens kurvor så går den obönhörligt mot slutet.

De finaste relationerna är spiralformade,
där ett slut överlappar en början och blir början på något nytt och djupare.

Hur kan meningen med livet vara mer än att leva tills livet tar slut?
De gör det så svårt för sig. Människobarnen.

Bland de fallna hjältarna står hon ensam kvar. Kvällssolen bryts i en droppe blod, som faller till marken, sugs upp och försvinner. Spilld.

Räds inte döden. Hon vill dig inget illa.
Hon kommer inte förrän din tid är ute.
Det är till hennes famn vi alla en dag går.

En sträng sjunger till. Innan ljudet når hjortens öron har hennes hals genomborrats av pilen. Jägaren faller på knä och möter hennes blick. Hindens blick är ren och stark, orädd. Jägaren släpper den inte då han med en hastig rörelse drar sin kniv över hjortens strupe.

Ur den döda hjorten stiger en kvinna upp. Hon är lång och smidig, med hjortens röda hårfärg. Vild och skön med en båge över den bara axeln.
Jägaren ser förundrad på kvinnan och faller på knä inför det ljus som strålar kring henne.

”Du är Jägaren”, säger hon. ”Du klarade testet.”
Hon reser sig och går, med lätta steg genom gläntan. I kanten vänder hon sig om och ler mot jägaren. En lekfull blick som bjuder till lek.

Livslinjer.
De säger inget om vad som komma skall.
De är spåren som visar att du har levt.
Rynkorna, ärren. Strecken i din livskarta.

Det som varit fruset kan tina.
Men minnet av frosten finns kvar.
Ett bett, ett sting som får dig att rysa trots värmen i dina ådror.

Det som gått i kras kan läka.
Men ärren finns kvar.
Spåren av sprickor där ljuset kan tränga in.
Där livet skriver historia.

Jag känner snarare än hör honom komma in i rummet. Hans hand mot min midja. Kyssen bakom örat. Hans blick… Iskall. Han är inte sig själv.

Du gör mig mer levande.
Som om du blåser mer liv i mig och väcker glöden till eld,
hur kall än dagen är.
Och du gör inget.
Du är. Och jag.

Var finns rum för umgänge i att bara vara, i tystnad, utan krav på att göra något eller vara social? Läsa, skriva, göra sitt, tillsammans. De närmaste vännerna är de jag kan vara med utan att vara social. De jag vill träffa även när jag vill vara ifred. De som också bara är.

Att sitta tysta, musik på, med varsin bok, med penna och papper, block och pensel, dator… Frid. En närhet som inte kräver.

Håll om mig.
Tills dina lugna andetag vänjer mina lungor vid att andas.
Tills dina hjärtslag får mitt hjärta att slå.
Tills tårarna torkat.

Det som format mig kan vara ett tungt ok, om än jag döljer det väl.
När blåsorna svider som mest får jag påminna mig: jag är inte oket.

Visionären ser sin dröm utan att förlora sig i den och skapar framtiden i nuet.
Drömmaren tappar bort nuet i drömmen.

Jag söker stillheten för att få vara i fred. Inte för att vara ensam. I frid.

Du ritar mina läppars konturer och dröjer med fingret i amorbågens grop.

Solen som ännu värmer mot ryggen,
som din närhet värmer mig.

Vinden som lätt smeker huden,
som du stryker över min kind,
min hals,
mitt nyckelben
innan du vilar handen mot min nacke och drar mig nära.

Natten strör pärlor i spindelns nät.