Ordsken

Har jag feber eller är det din hetta som brinner i mig?

Jag är en dröm som blir verklighet, en saga som blir sann.
Om du vaknar.

Jag blir din om du väcker mig.

Solen gick i moln och huden knottrar sig.
Men hettan sprider sig.

Sov jag?
Jag är vaken nu. Du är välkommen.

Sömnen dröjer och kommer med gryningens dager.

Jag väver en melodi för tunna silverstrålar och ber Luna att spela den hos dig. Kanske når den in i drömmarna.
Men den är din. Din sång.

Din blick sköljer över mig, spolar bort lager av försvar tills jag står naken inför dig.
Du väcker det vilda.
Som du önskar. Som jag är.

Du rör vid mitt bröst. Vad var det jag tänkte göra?
Du kysser mig. Tänkte jag göra något?
Jag tänker inte längre. Här finns bara vi, nu.

Dina läppar och händer bär på glömska och begär.

“Stanna. Jag vill att du stannar.”
Ord som får en vandrerskas själ att stilla sig till ro.

Ljuset är du.

Om du bara visste hur ofta du är ljuset.
En solfläck där jag vandrar under svarta moln, strålar mellan träden i den mörkaste skog.

Jag? Månsken på en stilla tjärn om natten, en sol som gör sköna skuggor om dagen.
Sol.

Vi talar tyst i natt. Ett kropparnas samtal som får hjärtat att rusa.

Som en knappt hörbar utandning smiter orden ut invid dina redan sovande andetag.
“Jag vill bli gammal med dig.”

Orden stiger uppåt, liksom dina drömmar.
Kanske hör du dem där.

Hemvägen bär på danssteg över brunnslock i en väl inövad koreografi.
Alla K-brunnar bär ditt namn.

Driv in dolken djupare och vrid om.

Oväsen drar runt huset, sliter i dörrarna och vill in.
Du hör deras röster i stormen, ylande och vilda under månen.

Vi möttes.
Tiden stannade ett slag och bytte takt.
Livet andas djupare.

Stjärnorna har fallit och glittrar i ditt hår.
Som i dina ögon, säger du och ler, med silver i ögonfransarna.
(Du får mig att glittra.)

Vi skakar pärlor ur håret och hänger jackor på tork.
Långt efter att grädden smält i chokladen skrattar vi fortfarande.

Det var en gång…

Att se evigheten i nuet, tidens gång i lövens ådring och universum i droppen som faller från rosenbladet.

Varje dans har ett första steg. Nyss citerade ord var mina första här. Livsdansen får nu fler steg än orddansen, men lågan brinner alltjämt.

Du kallade. Längs slingrande stigar följde jag ekot av din röst, en ton i vinden.
Nu är jag här. Vad vill du?

Sommaren bär sorgband i sitt ljusa hår.

När ditt hjärta brister bär jag dig i mitt.

I mitt hjärta finns en plats som är din, som alltid varit din, genom all tid.
Alltid.

Varför jag älskar dig? Vad jag älskar hos dig?
Jag har inga svar.
Jag älskar dig.
Utan orsaker och förklaringar. Utan förbehåll. (Utan förstånd.)
Bara detta: Jag älskar dig.

Vi färdas alltid mot varandra.
Genom alla tider har vägen lett dit.
Vi minns det inte förrän vi möts och en saknad bit faller på plats.