Ordsken

Första gången vi sågs.
Inget nytt, kvinna möter man.
Vi hade gjort det förr.
Det hade bara aldrig känts så bra.

”Bra,” förresten? Det räcker inte.
”Bra” var på en gammal skala från en tid då det räckte.
Det här var… mer än bra. Magiskt bra.
Men bra.

Bra? Det var spännande, fjärilar i magen, fnissigt pirrande, magiskt, förväntansfullt, rädsla, nyfikenhet, åtrå och… och helt rätt.

I tystnaden skriver jag vår historia med lätta fingertoppar mot din hud.

Du tonsätter våra ord när du smekande skapar symfonier med min kropp.
Ingen spelar mig som du.
Du får mig att skälva.

Sången blir till i andetagen mellan våra läppar.

I hörnet vid stenmuren, dit solen sällan når, lämnar vintern en hälsning till sommaren.
Hösten lämnade sin till våren i den ihåliga eken.

Vinter och sommar, höst och vår. De som aldrig möts.
De kan bara lämna spår tvärs över året.
Hemliga hälsningar.

Marsnätter. Vintern ger allt för att klamra sig kvar, vill möta ljuset och värmen.
Men det är inte hans tid. Snart är hans tid ute.

En förkämpe. Någon som finner mig värd att kämpa för, som sveper mig i sin värme när jag fryser och lyser väg om jag går vilse.

”Du är inte den jag trodde du var.”
Nej. Jag är den jag varit hela tiden. Du såg den du ville se, den du ville göra mig till.
Inte mig.

Kärlek, hopp, tillit.

”En dag kommer jag att ha glömt dig.”
Önsketänkande?
Mardröm?

Glömskan är bara en tanke.
Den som satt spår i hjärtat kan inte glömmas.
Dig glömmer jag aldrig.

Jag bär ljuset med mig där jag går.
Även då jag inte själv kan se det.

I vinden formar röken från skorstenarna bokstäver som lösgör sig ur molnet, skymtar till och sedan löses upp. Är du snabb kan du fånga ord.

Det är en dag då orden skymtar, drar förbi och löses upp. Jag släpper dem, låter dem förbli möjligheter, ser dem som moln på tankens himmel.

Skulle det hjälpa
Om jag kunde visa dig
Hur starkt du lyser
I mitt liv?

Memento mori. Tänk på döden. Dödslängtan. Så fåfängligt.
Varför inte livslängtan?
Memento vivere.

Jag ska dö.
En dag.
Tills dess vill jag leva. Varje sekund.
I ljus och mörker, dag och natt, glädje och sorg.
Döden klarar sig bra utan mig.

Världen tinar och ljuset återvänder.
Vandringen i mörkret når sitt slut,
den snöhöljda blomman kan kasta av sig täcket och slå ut.
Snart.

Snart klingar mitt skratt åter i gäckande dans mellan träden.
Jag vandrar mot dig genom skogen, över hedarna, i månbelyst natt.

Jag kommer till dig, du som väntar,
du som känner mitt namn,
du vars sång ljuder i mitt blod.
Den Älskade.

Buren av hav.
Smekt av vindar.
Kysst av sol.

Och av dig.

Där du går fram, ett stilla ljus som dröjer sig kvar, en ton att följa.
Där jag går fram, en doft, en värme, en ton som möter din i natten.

Aldrig känner jag mig så älskad som när du lyser upp då du ser på mig.
Du behöver inte le.
Du behöver inte göra något.
Bara möta min blick.

Hon sade: ”Han var min flykt. En väg ut, bort.”

För mig var du en väg hem.
Med dig fann jag vägen in till mig.
Hem. Inte bort.

Jag står inte still och väntar på dig.
Men jag är kvar.
Jag stannar för dig om du ber mig.
Eller bättre: Kom till mig. Kom med mig.

Jag är aldrig oberörd av dig.
Att känna dig är att se världen med klarare ögon.

Det finns en gapande krater inom mig. Efter dig.
Ett tomrum som jag tassar kring och ignorerar.

Så kommer natten.
Dagens krav och röster stillar sig.
I stillheten lever tystnaden.
Här hör jag hjärtat spela livets dans.
Huldran vaknar.

Den stadigt lysande punkten.
Stiltjet i stormen.
Hos dig finner jag frid.
Hos dig är jag.
Fri.

Det jag värdesätter högst är ofta det enkla.
Det gör mig kanske enkel. Då är jag det. Enkel.
Som himlen och havet, ljuset och mörkret.

Vissa saker vet jag att jag kan.
Annat kan jag kanske, eller inte.
Jag vet inte, för jag har inte lärt mig. Än.
Men jag kan lära mig.

Ett efter ett brinner ljusen ut.
En annan tystnad breder ut sig i mörkret.
Jag kan höra själens viskade sång och nattens sagor.