Ordsken

Då och då bryts det konstanta mumlandet och ljuden av släpande fötter av ett entonigt, högt mässande från någon av de redan döda.

Några tittar upp, faller kort in i en mässande kör, för att sedan återgå till sin mumlande marsch. Runt, runt hasar de i dödens väntrum.

Det händer att någon av de levande snabbt skyndar förbi, ständigt på jakt vidare. Bort. Någon annanstans. De redan döda bryr sig inte.

I dödens väntrum har tågen alltid redan gått. Människospillrorna väntar utan att minnas på vad. Mumlar utan att lyssna. Låter utan att vara.

Jag ser dem, de redan döda. Jag rör mig bland dem, passerar dem skyndsamt. Jag skyr deras självupptagna livsbrist.

Jag blir inte en i deras skuggkabinett. Jag lyfter blicken och ser Livet rakt i ögonen, tar Hennes hand och leder Henne in i dansen.