Ordsken

I dina ögon ser jag stjärnor falla och galaxer födas.
Vi har sett tider komma och gå.
Vi som möts bortom tiden.
Och skiljs.
Och möts igen.

För alltid älskad.
För all tid.

En kärlek som trotsar tiden.
Orörd, mitt i strömmen.

Så som det varit.
Så som det är.
Så som det åter skall bli.

I varje stund vårt nu.

Jag kämpar hellre för livet än mot döden.
För kärleken, inte mot hatet.
Ska jag kämpa, så kämpar jag för. Inte mot.

Stormen kom från södern.
Hon ställde sig på toppen av kullen, lät den omsvepa henne och viska bud om våren.
Hon kallade den hem.
Åkallan.

Runt knuten står snöklockorna under syrenen.
Är du tyst kan du genom stormen höra deras spröda klang.
De kallar på våren och lärkorna.

Någon kom till mitt hus. Hon stod där ett tag och betraktade mig, synade mig tyst ur skuggorna. Men vände åter. Det var inte min tur än.

Någon kom till mitt hus och vände om. Men jag ser ännu frosten i hennes spår i gräset, hennes andedräkt mot rutan. Hon lämnade spår.

Jag vill inte ta något från dig.
Jag kan inte ta något från dig som du inte ger mig.

Du behöver inte ta något från mig.
Det är dig fritt givet.
Ditt att ta emot, eller avstå.

Jag vill inte säga nej till dig.

Mitt hjärta slår i takt med dina ord.

Så ser jag dig som jag såg dig första gången och hjärtat hoppar till.
Vinternatten får ett stänk av sommardag.

Du får mitt hjärta att slå snabbare.

Den sköra närheten.
Plötsligt finns där en iskall vind.
Hjälper det då att tända eldar?

Jag kan inte rädda världen.
Men jag kan älska dig.
Det räcker.

Jag vandrar mot den Älskade,
ständigt på väg.
Jag behöver inte söka.
Jag finner honom där våra vägar möts.

Vi blir till mellan våra andetag.

När du somnat hör jag dem viska mig in i sömnen.

Det finns en sång
som bara hörs i mörkret
när själen stillat sig.

Det finns ord som får liv
mellan den älskades läppar och min hud.
Ord som lyser helt kort
och bara kan ses av oss.

Det finns en tid som är bara vår.
Den vi delar.
Stunder av lycka utan början och slut.
Vår tid är bortom tiden, i frihet.

Kanske vet du redan…
Hur du gör dagen ljusare och natten varmare.
Hur jag ännu lyser upp var gång jag ser dig.
Hur ditt leende tänder solen.

Lukten av dig i kudden.
Jag borrar ner näsan i den och andas girigt in dig,
sparar närvaron
och somnar nära dig.
Du följer mig in i drömmen

Ord ristade på hjärtats väggar syns endast i det ljus som tiden låter vila över kärlekens minnen.
Ord ritade med den älskades hand över min hud kan endast anas i lågornas sken.
Så skrivs kapitel av vår historia, läsbara endast av oss.

Det finns en gryning som endast kan ses av dem som vandrat genom sorgens skugghöljda dalar. Dess ljus kan skönjas långt innan dagen gryr.

Du är mitt ljus och jag din värme.

Det blev natt och mörkret föll.
Genom natten kände jag dig vid min sida, fast du inte var där.

Ett andetag, en känsla från varandra.

Där ljuset vek och livet svek fanns du kvar.
Din värme och mitt ljus.

När dagen åter gryr sträcker jag ut handen och fattar din.
Du är där.

Skulle du tveka behöver du bara se mig i ögonen för att veta vad jag känner för dig.
Ljuset, värmen, elden i dem kommer från hjärtat.

Skulle du tvivla behöver du bara lägga din hand mot mitt bröst för att känna vad du gör med mig.

Och det blev vinter,
och mörkret föll,
och tystnaden sänkte sig.

Kanske kommer åter ord.
En islossning.

Tack, ni som stannar.

Jag skriver inget i sten.
Allt förändras.
Allt har sin gång.

Det som står skrivet på hjärtats väggar består.
Där finns rum med evig sommar.

Det fanns dagar då rädslan att förlora dig var så stor att jag övervägde att gå.
Men hur kunde jag? Då hade jag förlorat dig.

I den bistraste vintern är jag kvar intill dig.
Vi behöver inte säga något.
Håll min hand i mörkret.
Så väntar vi.

Du lilla älskade,
Du vars hjärta slog så nära mitt ett tag.
Du har en plats i mitt hjärta, fast du inte finns bredvid mig.
Det blev inte vi.

Älskade liten, du blev inte min.
Han som inte lyssnade till mina ”nej” kom i vägen.
Han förstörde mycket.
Jag kunde inte behålla dig.
Förlåt.