Ordsken

Med kärleken i betraktarens hjärta.

Sida vid sida under björkarna.
Jag läser högt och vi skrattar oss trötta.
Du sjunger, jag somnar med huvudet på din arm.
Vi vaknar av åskan.

Befriande skratt en sorglös sommardag.
Idag mäter ingen klocka vår tid.

Kom, Älskade! Jag vill dansa mig rusig på livet i höga klackar, skratta mig trött och gå barfota hem med dig i gryningen.

Sommarnattens leende – det är mitt.
Ljuvt gäckande och höljt i lätta slöjor av mystik.

Du kan inte få mig.
Du har mig redan.
Som jag har dig.

Har vi inte redan mer än vi trodde att vi kunde få?

Ur djupet av ditt hjärta stiger jag,
skakar av mig den trånga vardagen
och går friare ut i en dröm som blir sann under mina fötter.

Det finns en glänta i skogen där träden viskar mitt rätta namn.
Ta mig vid handen och följ mig dit.
Jag vill att du ska möta mig där.
Jag vill att du ska se mig i ljuset av den plats där mitt hjärtas källa springer ur tjärnen, höra mitt namn så som det viskas där.

Den som får följa mig dit får känna mig bättre än någon annan.

Om du vågar.
Där är jag fri.

Odödlig? En chimär?
Jag nöjer mig med oförglömlig.

Jag smakar på orden, viskar dem, skriver dem.
Söker göra mig okänslig för dem.
Sväljer sedan.
Jag kan inte säga dem.
Inte nu. Inte än.
De får vänta.

Vi kommer inte att få sagt allt innan tiden tar slut.
Tiden kommer alltid att ta slut först.
Utan förvarning.

Du kom som en islossning, en vårvind efter en vinter så lång att jag glömt vad värme var.
Efterlängtad. Önskad.
Livet fick färg.

Du öppnade dörrar till platser inom mig jag inte kände till. Men du såg dem. Du såg allt.
Du ser.
Du berikar min värld.

En kyss på varje blomblad.
Må din väg kantas av körsbärsträd som snöar kyssar över dig var än du går.
Jag finns i dem, om än inte hos dig.

I den första aprilnatten sätter jag spår i gräset.
När solen stiger visar glittrande droppar mina steg.
I mina spår får frosten inte fäste.

Så bär alla vägar till sist ändå hem.
Till det hem jag bär med mig vart jag går.
Efter vägen fann jag mig.
Vägen till mig.

Jag stannar en stund där vägarna möts.
I återseendet. Alltid lika kärt.
Där mina spår blandas med dina.
Som steg i dans.

Så sänker sig natten som en mjuk filt över oss.
I tystnaden hör vi drömmarna stiga från slumrande själar.
Allt blir stilla.

Om allt du gör blir guld och rosas, blir allt jag gör till stoft och intet då?
Om du är så klart lysande, har mitt ljus då slocknat?

Alla skall vi slockna en dag.

Inte lyser en stjärna mindre klart för att en annan strålar.
Stjärnstoft förnekar sig inte.
Det är vår mänsklighet som dimmar blicken.

Kanske minns du mig så.
Kanske vet du.
Kanske känner du ännu.
Något som inte dog.

Hjärtslag utanför tiden.

Jag undrar om du ser mig rodna och fnittra.
Du gör mig sådan.
Du sätter dans i stegen och en skälmsk glimt i ögat.

Jag biter mig i läppen, som en förlägen flicka, kan inte sluta le, och blickar upp mellan ögonfransarna.
Blodet hettar.
Jag glöder.

Som förr, så nu.
Det som inte dör.

I hjärtat står tiden still.

Som ringar på vattnet är våra liv.
Ringar som sprider sig,
möter andras ringar,
möter varandras liv.
Årsringar.
För vart år större.

Vissa liv rör oss in på djupet.
Berör.
Andra passerar obemärkta förbi.

Krusningar på tidens hav.

Jag väcktes före gryningen och såg Aurora dra sin hand över himlen.
Som strök hon de sovande över pannan.

Jag har aldrig slutat älska dig.

En dag skriver hon orden på ett litet kort till honom. Hon undertecknar det inte. Hon finns ju i orden.

Hon går genom tavlan ut ur bilden.
Bilden sluter sig bakom henne, som om hon aldrig funnits där.
Hon lämnar inga spår.

När krusningarna på ytan lagt sig, ringarna nått stranden och klingat av, sänker sig lugnet åter.
Allt är som förut.
Inget är som förut.

Hon går genom tavlan, ut ur bilden – Johanna Nilssons bok blev en nära vän i en tid då andra inte kom nära. Med en titel som ständigt väcker nya ord inom mig.

Vänta. Vänta lite till.
Kan du?

Jag öppnar fönstret på vid gavel mot våren och hälsas av svanarnas trumpetande.
”Vi är här! Vi är här!” ropar de.
Solen kysser mig i pannan.

På den brända jorden skall en dag nytt liv åter spira.
Ur spillrorna av krossade illusioner, ruinerna av det liv som gick i kras, skall en dag nya drömmar stiga.

Så ser jag dig som jag såg dig då, första gången.
Högrest och stolt, med solen som glittrade i dina ögon.
Tiden stannade.
Så ser jag dig än.

Jag kände dig innan jag hörde dina steg i gruset,
innan jag såg dig komma gående under träden.
Jag visste att det var du.
Att du närmade dig.

Två själar som mötts och skiljts och mötts igen genom tiden, möttes igen.
Jag känner igen dig.
Jag känner dig.
Aldrig långt borta.

Jag blundar och ser dig komma gående som då.
Och i nattmörkret lyser mina ögon som då.
Jag lyser, så som du tände mig.

Stå kvar.
Stanna kvar.
Vila här med mig ett tag, vaka över mig.
Jag är trött och benen bär mig inte längre.
Stanna hos mig…