En dag faller fjällen från mina ögon och jag kan för en stund se mig som du gör. Då ska jag förstå.
Kanske. En dag.
Jag hoppas.
Jag ser mig genom ett liv av andras ord och blickar. De förvränger spegelbilden, lägger en hinna framför min blick.
De svider än.
Kärleken som fyller mitt hjärta och strömmar genom mina ådror räcker ibland inte till för livskraften. Andetagen saknar syre.
Och ändå älskar jag.
Jag träder min dans i ljus och mörker, dansar på lätta fötter över mossbelupna marker och solvarma klippor, ylar i djupaste sorg i natten.
Jag rider genom dag och natt på Rhiannons vita märr. Likt Gudinnan som valt mig till sin kan jag inte fångas, bara ge mig själv.
Försöker du fånga mig kommer jag att gäckande undfly dig, som en hägring. Jag glider mellan fingrarna likt rök och dimma.
Ber du mig stanna för dig, så stannar jag. Ber du mig stanna för alltid är jag din.
På mitt sätt.
Då kommer jag alltid tillbaka.
Att älska. Vad är det? Intet. Allt.
Hjärtats sirliga vändningar, kärlekens enträgenhet. Lätt som ett dun i vindlek. Stark som livskraften.
Understundom kan jag önska att jag vore mindre älskande, att jag kunde stänga mitt hjärta och lämna de älskade därhän.
Kärleken ger och tär.
Men att leva är att älska. Kärlek är tonerna i min melodi, dansens själ, luftens syre. Det som får hjärtat att slå och ger livet mening.
Skjut inga pilar i mig, Eros; jag är bortom dem. Jag färdas på andra plan än de dina. Din enkla kärlek är inte för mig.
Ni Olympens gråterskor, gråt inga tårar för mig. Mina sorger är mina att bära, valda i den stund jag sänkte mig i kärlekens månbelysta sjö.
Om jag hade älskat dig mer. Om du hade älskat mig mer. Om…
Hade det ännu varit vi då?
Nej. Vår tid var ute. Vi finns ändå kvar.
Jag vill inte sörja det som var, sedan länge tysta sånger.
Men sorgen har sin tid, liksom kärleken.
Det som förloras måste sörjas. I sin tid.
Ensamheten mitt i sorlet när ingen längre lyssnar på någon annan än sig själv.
Osynligheten när alla sover med öppna ögon. De tittar, men ser inget mer än sina spegelbilder.
Only in silence the word, Only in dark the light, Only in dying life:
Bright the hawk’s flight On the empty sky.
Ursula K. Le Guin
Finner vi någonsin Livets värde innan vi ställs inför Döden?
Vår egen dödlighet eller andras död – är det vad som krävs för perspektivet?
Det finns en tid för liv, en tid för död. När min tid är över vandrar jag vidare.
Min kropp ger näring åt nytt liv.
Jag dansar på nya ängar.
Att se evigheten i nuet, tidens gång i lövens ådring och universum i droppen som faller från rosenbladet.
Att dansa stjärnornas födelse och havens död, glädje, sorg och vrede i virvlande barfotadans på mjuka hedar.
Att känna livet pulsera i kroppen. Vinden mot min kind. Kärlekens sång i mina öron. Allt det. Och mer därtill. Levande.
Ordsken 