Ordsken

Liv kan inte existera utan död.
Den som tar ansvar för liv måste även kunna ta ansvar för död.
Kan du döda för att ge liv?
För att överleva?

Känslan av hopp, av förtröstan rinner som sand mellan fingrarna. Hur kan de vara så sinliga? Så… förgängliga? När de är borta – tomhet.

Framtiden börjar i drömmen. Hur den blir handlar mycket om huruvida vi vågar leva drömmen.

Livet.
Moln och skuggor på solhimlen, stjärnor på natthimlen.
Månsken och solstrålar.
Mörker och ljus.
Natt och dag.
Sorg och kärlek.

Tappade. Ord, lust, kraft, väg. Gick vilse i vindlande mörka grottor. Kyla, ensamhet, evig natt utan stjärnor. Jag gick mig nästan förlorad.

När mina ögon hade vant sig vid mörkret fann jag en trygghet i det. Lät mig omslutas av det som vore det en älskande mors armar.

Så hörde jag plötsligt en ton, aldrig så spröd, men ändå: en ton. Den fick hjärtesträngen att vibrera, väckte bilder med ljus och skugga.

Jag fylldes av något nytt: hopp. Den eviga natten lystes upp av stjärnor och ett ljus inom mig växte, som tycktes svara på ett yttre sken.

På något sätt återfann jag vägen, min väg, och längs den en livslust, kraft och sanning som var min. För varje steg, lite närmare mig.

Sorgen får inte tynga mig längre. Jag bär den som en mantel.
Midnattsblå sammet med stjärnor i fodret.

Din hand följer linjens krökning över min nakna rygg och stannar nedanför svankens mjuka grop. Där vilar den bra. Värme.

Lyckoklöver. Ett skirt grönt hav av fyrväpplingar med smak av harsyra. En frisk smak av lycka och hopp. En lycka att bjuda på och sprida.

Ur hjärtats djup stiger en sång till den älskade:

”Jag älskade dig innan jag kände dig, och jag kände dig långt innan vi möttes. Våra vägar korsades långt innan vi fanns. Det var alltid du.”

Jag plockar längtans blå blomma och sätter i mitt hår.

Du sover än. Jag tycker om att se dig sova. Jag ligger nära, drar in din doft, din värme och sparar dem. Mina andetag mot ditt bröst. Med fingret ritar jag dina drag; ögonbrynens välvning, den raka näsan, käklinjen, dina läppars mjuka båge. Jag ritar dig för min inre bild. Jag hör att du börjar vakna. Drar dig försiktigt ur sömnen med lätta kyssar längs din hals, lockande smekningar. Möter din blick.
God morgon.

Jag går ut i månskenet, och skickar ut min längtan på månstrålar och froststjärnor.

Jag väntar. Älskar.
Kom till mig. Se mig. Älska mig.

En stilla ton i tystnaden får mitt hjärta att skälva och andetagen att tystna.
Den älskades sång. Aldrig längre bort än en ton.
Jag svarar.

Min sång stiger mot rymden, möter den älskade där vi redan känner varandra.
Någon så fjärran men ändå så nära.
En tonernas lek i stjärnljus.

Hade jag fyllt tomheten utan Dig med annat, hade mitt hjärta inte varit öppet för Dig.
Det är tapetserat med kärlek.
Inte tomt.
Ledigt.

Jag är flyktig som en solkatt, en sommarbris, en regnbåge.
Försöker du fånga mig är jag redan borta.

Dina ord. Stjärnskott, en lätt beröring, solglimten genom molnen, fyrens trygga sken i natten.
Du minner om vägen hem.
Till mig.

Innan solens strålar jagat bort nattmörkret lösgör hon sig ur hans omfamning, försiktigt, för att inte väcka honom. Hon lägger handen mot hans bröst, känner pulsen därunder. Det hjärta som i nattens lekar slog hårt och snabbt, slår nu sömnens stilla takt. Än en liten stund dröjer hon, lyssnar till lugna andetag, betraktar hans avslappnade drag, befriade från dagens allvar och sorg. Sköna.

Hon betraktar stolt och varmt hans sovande kropp, stark och vacker. Kroppen som fört henne till extas, följt hennes bortom tid och rum. Deras dans i het kamp, vilt tumlande på nattens ängar, sinnenas och kropparnas förening.

Men natten är över. Tid att gå vidare.

En lätt smekning över kinden, en flyktig kyss, så reser hon sig mjukt och lämnar jägaren. Han som bär stjärnglans kring sin panna.

Endymion

Min åtrå brinner starkt och hett, flytande lava i ådrorna.
Ändå är min lust lätt och lekfull, ett skrattande, porlande, rent vatten.

I morgon tinar solen det frusna hjärtat.
Tanken flyger fritt och livskraften stiger som saven om våren.
En ny dag gryr.

Jag vill skriva sånger om den älskade, i vilken skepnad den än visar sig.

Jag vill dansa liv och kärlek på lätta fötter i sol och skugga.

Jag vill andas kärlek, dricka ljus och lust, hungra efter din beröring och äta mig mätt i nattens mörker.

Jag vill sprida hopp och kärlek runt mig.

Men nu… nu klingar sången i moll, dansen har avstannat och orden famlar efter mening. Tomhet.

Men en sång i moll är ändå skön, och Livets dans rymmer stunder av stillhet.

Ett ord, en ton från hjärtesträngen, leder mig hem igen.

Står du en dag på min trapp igen, släpper jag artigt in dig.
Men sätter mig på andra sidan bordet.

Det kommer en tid efter vintern. När isarna lossar och tjälen går ur jorden. Bäckens porlande silverskratt i en värld som vaknar till liv.

Marken rister och skälver när gröna blad vecklar ut sig mot ljuset och tunna stänglar färgar jorden i en palett av glädje.

Livet spirar. Rosa linneor i mossan. Sollek genom skirt ljusgrönt lövverk över gläntan där konvaljernas vita klockor pinglar.

Inom kort byts konvaljens sång mot blåklockans klang under susande björkar. Humlor surrar lojt över blåbärsblomster i försommargasset.

Solkattslek över glittrande vågor. Sommarens första dopp i ännu alltför kall havsvik. Solvarm hud. Ljumma nätter. Livet återvänder.

Dagsmeja. En stilla sol som redan värmer och befriar taken från snötäcket.
Ja. Även denna vinter tar slut.
Snart. Är aldrig snart nog.

Hjärtat slår allt långsammare.
Ljuset i blicken fladdrar svagt, knappt synligt.
Av musiken hörs blott en kvardröjande ton.
Dvala.