Ordsken

Jag vaknar tidigt, väckt av solsken, måsskrin och livslust. Du sover ännu tungt, med täcket neddraget till midjan. Fridfull, vacker. Du får sova vidare. Jag drar på mig en tunn klänning och går ut för att möta morgonen. Springer på lätta fötter över mjuk mossa och doftande barr, denna sommarskogens helt egna doft, skuttar över klipphällarna.

Havet. Stilla, mörkblått under den redan intensivt blå himlen. Inbjudande. Jag tar av mig klänningen och går ut på bryggans gråslitna bräder. En sekunds tvekan innan jag dyker i. Jag frustar av glädje när jag kommer upp till ytan, skakar på huvudet så att ljuset bryts i dropparna som sprids runt mig. Omgiven av regnbågar. Jag tumlar runt i vattnet, sköljer bort spåren av nattens hetta. När jag går upp, klädd i lycka och lekande droppar, glittrar jag i solen. En stund blir jag stående så, låter solen ömt värma min hud, den lätta morgonbrisen smeka mig varm. Jag vrider ur håret och klär på mig.

Jag dansar tillbaka över berg och genom skog, sirliga, svängande mönster på tå. För dig, som kunde du se mig. Din närvaro är överallt. Som ett väsen har sol, hav, skog och vind skänkt mig ny kraft, åter tänt elden som brinner i mig. Jag är vaken. Och hungrig av åtrå.

Du sover ännu när jag tassar in i sovrummet. En solstråle har letat sig in över ditt ansikte och du har sparkat av dig täcket. Jag kryper fram till dig i sängen. Ger dig en puss.

Jag drar med handen över ditt breda bröst, ritar musklernas konturer med varma fingrar. Hettan sprider sig inom mig. Jag smeker din mage, dina höfter och ljumskar, stryker ned över lårens innersidor. Ser hur din kropp svarar på beröringen. Försiktigt sätter jag mig mellan dina knän, låter tummarna ge en fastare tryck över dina länder, dröjer mig varje gång kvar nära skötet. Jag hör på din andning att du nästan är vaken, ser hur din lem fylls och skälver när jag smeker dess rot och huden runt om. Som en inbjudan.

En blick på dig, slutna ögon men lätt leende. Jag tar dig i mina händer, möter dig lekfullt med tungan innan varma läppar sluter sig om dig. En suck undslipper dig, en djup utandning som ekar det jag redan känner. Jag älskar att väcka dig, känna livets puls under den mjuka huden.

Snart lyfter jag blicken och mina glittrande ögon möter din mörka, varma blick. Jag grenslar dig, långsamt, och kysser dig god morgon.

Om jag kunde vrida klockan tillbaka. Då hade jag inte öppnat mitt hjärta för dig. Inte litat på dig. Inte haft ett öppet sår efter dig.

Ett spel. Ett verktyg. Var det allt jag var?

Ska du förstöra en natt till? Ska taggen inte värka ut någon gång? Än ser jag ingen läkning. Och ingen kan förstå vidden av det som hände.

Ibland tycks du mig blind för din storhet, det ljus du sprider, den verkan du har.
Om jag kunde hålla upp en spegel som visade den jag ser.

Jag vill andas, leva, sjunga, dansa, skriva, tala, drömma kärlek. Livets puls och mening, hjärtats slag, dagens sol och nattens stjärnor.

En underfundig blick, glittrande ögon. Ett lurigt, varmt leende.
Jag möter min blick i spegeln och säger ”God morgon, min sköna.”

Än en dag läggs till handlingarna, virvlar iväg i vinden och singlar så småningom mot marken.
I morgon börjar något nytt.

”Jag gör det för min skull.”
Gör mig fin, skriver, dansar. Hur sant är det, när jag också vill bli sedd och få uppskattning?

Jag tycker om att du ser mig.
Jag tycker om när du ser på mig.
Jag tycker om att bli sedd av dig.

Jag har gjort mig fin. Slät, len och väldoftande. Snygga röda underkläder.
Ingen kommer att se det. Ingen bryr sig. Det är för min skull.

Alla Hjärtans Dag. Min dag, din dag.
Alla hjärtans, även de som pumpar kärlek utan att få dela den.
Jag vill fira kärleken och lusten.

En dag vaknar jag till solsken och fågelsång. Livet gryr med dagen.

En dag fäller sorgens träd sina löv och nya blommor slår ut. De sträcker sina kalkar mot ljuset och fyller natten med sin doft.

En dag bryter jag mig fri och breder ut mina vingar. Stolt och orädd bär jag min skönhet och kraft, lyser i den djupaste natt.

I morgon?

En isande vind genom ventilen.
Snön sveper åter in världen under glömskans kalla täcke.
Hos mig är mörkret varmt och vilsamt. Trygghet.

Jag lossar berlocker från svunna dagar från armbandet runt min arm.
En efter en lättar de mig.
Några, tunga som bojor, är ännu kvar.

När det som varit plötsligt breder ut sig, fyller upp nuet och blockerar sikten mot framtiden är det dags att lägga saker på rätt plats.

De som dör stannar i växten. Vi minns dem alltid som de var.
De förlorade levande förändras i ljuset av sina gärningar.

Våren tittade förbi. En hastig blinkning, en flirt som tinade en frusen själ. Men den försvann igen. Jag fryser. Känner mig snuvad. Snuvig.

Jag gav dig en blomma.
Du beundrade den, plockade av blombladen och slängde den sedan från dig.
Du sörjer blomman, men glömde mig.

För blinda ögon. För döva öron. Går spårlöst, obemärkt förbi.

Stundtals hatar jag dig för vad du gjorde mot mig. Vad du fortfarande gör.
Men i din värld är det dig det är synd om.

Du ser mig även när jag känner mig osynlig.
Även när jag inte vill bli sedd.
Det skrämmer.
Jag är inte alltid skön att se.

Idag fylls luften av förhoppning. Solsken, takdropp, smältande is. Talgoxens sång, underbara möten. Kärlek, inte hat.
Men det räcker inte.

Jag tar på mig mitt vackraste leende.
Tänder glimten i ögat, aktiverar rappheten och glädjen.
Sminkar över sprickorna.
Ni ser ingen skillnad

Du Liv, le mot mig.
Ta mig i armen och visa var du är när jag blivit stående i hörnet.
Jag minns dig.
Jag vill leva med dig.

Orden som väcker mina sinnen, som väcker bilder och sånger till liv, som minner mig om nästan svunna minnen och känslor. Ljus i natten.