Ordsken

Månsken genom grenverket.
Suset av vinden genom höga granar runt en liten glänta.
Jag vilar trygg under stjärnorna.
Silversken och frihet.

Jag blickar ut på månens skära, niger i tanken inför den om att den då den bleknar på den långa nattens himmel och solen stiger, då skall den peka på dig.

Jag önskar till nymånen att finna den Älskade, att den Älskade finner mig. Att våra vägar till slut korsas.

Men i kväll är hoppet och stjärnorna svaga bakom dimslöjor och sorgens famn ändock trygg. Det finns en tid för sorg. Må den vara över snart.

Jag vilar i den stora sorgens famn. Ensamheten biter sig fast, iskall. Liksom frostskador känns den mest när det töar, när isen går ur marken.

Snart sjunger koltrasten sina serenader i de timmar då gränsen mellan dag och natt, ljus och mörker, suddas ut. När allt är vackert möjligt.

Idag ropar talgoxen glatt ut sina vårkänslor, och solen stiger mot en ljusblå himmel bakom lätta slöjor.

Sommarnattens leende. Det var ditt när du log mot mig innan du dök ner i marelden. Vatten som skimrade som stjärnorna ovanför oss.

Sommarnattens leende. Det var mitt, när jag log mot dig och sparkade av mig skorna. Gick barfota hem på varma gator, hand i hand. Nära.

Sommarnattens leende. Natten log mot oss. Den kommer att le igen, med stjärnglans i sitt mörka hår och en värme som omfamnar oss.

När jag kom tillbaka till rummet den kvällen hängde din doft kvar. Jag ville inte vädra ut den, trots värmen som ännu vibrerade i natten. Jag lade mig på lakanet och borrade ner ansiktet i kudden, slöt ögonen och lät mig åter omslutas av dig. Så nära som två kroppar kan vara.

En mans doft. En kvinnas doft. I berusande förening. Våra lekar smeker ännu mina näsborrar och huden minns. Då blir nu. Igen.

Lycka.
Så enkelt som solkatter på smältande isflak, kyssar och blommande hassel.
Så stor som förlossning, förälskelse och frihet.
Så svår.
Så lätt.

Så… lycklig .

Solen sätter reflexer i håret, tänder glitter i blicken och fyller sinnet med glädje.
Majdrottningen vaknar långsamt ur sin dvala.

Jag vill sitta i värmen med nykyssta läppar och låta solstrålarna röra vid kinder, ännu rosiga av ystra lekar.
Skutta runt i lekande vårdans.

Jag är den du väntar på. Din blåögda vandrerska från färdvägar vida. Kom! Finn mig!

Jag vaknar från en tupplur av att du sätter nyckeln i låset. Jag ser dig från sängen, ljus och klar i tamburen, och du ser mig le mot dig genom halvdunklet.  Jag sträcker på mig, som en loj katthona, utan att släppa dig med blicken medan du hänger av dig. ”Kom”, säger min blick. ”Kom till mig.”
Du kommer in till mig, böjer dig ner och kysser mig. En lätt kyss, och så en till, hårdare, längre, tungor som hälsar på varandra.

Jag ser på dig med glittrande ögon när våra läppar skiljs åt, drar dig till mig, ner i sängen. ”Jag vill ha dig.” Min röst är hes av lust.
Dina ögon och andetag svarar mig, och tiden stannar när vi ligger nära, nära, delar kyssar och andetag, vidrör varandra glödande. Du smeker mitt lår upp under klänningen, klämmer på skinkan, låter handen röra sig in under troskanten. Jag skälver, drar efter andan.

Jag smeker ditt skrev, känner att du vill lika mycket som jag. Lirkar upp ditt bälte, knapparna och rör vid dig, hud mot hud. Mjuk. Hård. Med en snabb rörelse lägger jag benet över din höft och grenslar dig. Rör retfullt mitt sköte mot ditt, eggar oss båda. Din blick är mörk. Jag älskar att se dig fylld av den åtrå som också är min. Kysser dig medan jag knäpper upp din skjorta; dina läppar, käken, halsens tunna hud… Biter.

Du drar hårt efter andan när jag drar naglarna över ditt bröst, din mage, och jag känner dig vibrera lätt under mig.

Jag drar klänningen över huvudet. Dina händer… de formar mina höfter, min midja, smeker mina spetsklädda bröst. Du drar mig mot dig och kysser mig, lösgör vant min bh. När dina tummar cirklar runt bröstvårtorna, drar över dem, leker med dem, håller jag tillbaka ett gnyende. Du spelar min kropp så bra…

Du nafsar mig lätt i halsen och vräker mig sedan åt sidan, på rygg. Reser dig upp, drar av mig trosorna, och kysser venusberget.

Jag ser dig klä av dig, liksom dröjande, som ville du dra ut på det, med en blick som aldrig lämnar mig.

Du är vacker där du står. Blodfull. Ståtlig. Leken kan börja.

Dina händer. Som smeker.
Och mer…
Ja. Dina händer.

Jag vill dricka mig yr på Livets vin,
Släcka törsten med nattens dagg,
Mätta min hunger med älskogsnätter, morgonljus och månskensbad.

Det enda problemet med Drömmen är att den inte är sann. Men just det gör den så värdefull: ingen verklighet som förstör.

Det finns drömmar som kan bli verklighet: den framtid som börjar i våra drömmar.

Det finns drömmar som inte skall bli sanna, som inte är en del av den verklighet vi lever i. Jag vill kalla dem för Drömmen.

Min framtid börjar som en dröm.

Kan jag älska dig tillräckligt för att stanna?
Kan jag älska mig tillräckligt för att gå?

I min trädgård växer rosorna mot muren in till den hemlighetsfulla trädgården som är hjärtats. Den få får se.

Min trädgård är fager att skåda. Prunkande rabatter, välansade träd. Blomprakt. Väldoft. Ordnad skönhet för allmän beskådan. Men bakom den törnrosklädda muren ligger den hemlighetsfulla trädgården, hjärtats trädgård, den där jag kan bara vara. Finner du nyckeln i gärdsmygens övergivna bo kan du hitta vägen in. Grinden är övervuxen och trög, den har stått glömd och orörd länge.

I den hemlighetsfulla trädgården är ljuset skirare, grönskan inte lika imponerande. Solkatter jagar varandra över en glänta i björkdungen. En idegransallé leder fram till en kristallklar källa. Springbrunnens skrattande sång lagras i de röda bären. På kanten kvittrar en rödhake. Fruktträdgårdens rosa blommor befruktas av sömniga humlor i middagsvärmen. Gräset vajar under träden, där äpplena snart tar form. I ett doftande hörn samlas liljor och färggranna irisar, lyfter sina kalkar mot solen och månen och sprider frid genom sin stilla värdighet. Där finns örtagård och syrenberså, klippskrevor med revor av kaprifol, glömskans äng med röd vallmo, malört och belladonna.

Vandra genom granskogen, där koltrasten besjunger gryning och skymning, över mjuk mossa där linneans rosa klockor dansar med månstrålarna. Gå över ängen där dimman stiger om natten och dansa med älvorna till sommarnattens klanger. Där ska du finna den klara, mörka tjärnen, där månen skapar silverspegel och röda näckrosor slår ut i natten. Där vattnet är som smekande älskog.

Lägg av dig kläderna på stranden och simma ut till ön. Där finner du mig i vattnet, med håret lockigt och fuktigt, huden skimrande av månstrålande silverne droppar. Vågar du möta min blick och ta min hand får du följa mig till den heligaste dungen, där natten är sammet och stjärnljus och mattan av violer fyller natten med sin doft.

Ett törne på rosenbusken drar blod. Såret infekteras. Minnet av rosen blir just smärta.
Jag plockar inga fler rosor.

Drömmar av glas.
Den sköra drömmen, luftslottet, såpbubblan.
Kan vi väva samman dröm och verklighet? Leva i båda?
Däri ligger Utmaningen.

Helgmorgon. Tid att vakna långsamt, tid att ligga kvar och njuta.
Jag kryper in under ditt täcke, låter min nakna kropp formas efter din.

Vågar jag skåda ner i Minnenas brunn, möta mig i dess mörka spegel, dricka djupt av dess vatten?
Se sanningen, utan att drunkna.

Stilla morgonstund.
Mjuka läppar mot varm hud.
Mersmak. Längtan. Lust.

När du får mig att skratta. Då lyser jag lite extra.

Längtan.
Mild, vemodig, tyst, talande, vrålande, ihärdig, fysisk, glödande, brinnande.
Från en stilla bäck till en dånande tsunami.

Ett stilla vårregn som smeker huden, sköljer bort alla spår av vinterns bleka glåmighet, sätter rosor på kinden och solsken i blick. Snart!