Ordsken

Sorgen som slog mig i bojor ger minnena av dig färg och djup, får dem att lysa klarare, med större närvaro. Sorgen ger dem livet åter.

Sorgen gör att minnet av dig lyser klarare, gör dig åter levande. Bojorna lossas och jag ser igen. Ljuset skingrar skuggorna.

Så går jag stärkt genom sorgens källargångar till en tid, ett liv, med saknad och minnen. Av dig, som du var, och den tid vi fick. Tack.

Så besvarar du ändå frågorna. De som betyder något. Lågan som brinner för dig skingrar skuggorna, låter mig se dig klart. Befriar. Kärlek.

Du är hemma nu. Och här. Alltid. Det är sagans eviga liv: Den som älskats glöms inte, den som älskar glömmer inte.

Ett varmt mål mat, en famn, förlösande ord, något som skingrade tankarna och, om så bara för en stund, skrämde spökena på flykt. Om så vore.

Tänker du på någon som en gång fanns i ditt liv, på att någon gång ta kontakt?
Vänta inte för länge.
Rätt vad det är kan det vara för sent.

Så sänkte sig mörkret. Nu tänder jag ljus, låter mig omslutas av deras mjuka sken i stället för den trygga famn jag saknar i kväll.

Du sa inget. Till någon.
Du bar det ensam.
Inget avsked, inget avslut. Utom för dig.
Tusen frågor som aldrig får svar.

Påminnelser om livets skönhet och skörhet kommer tätt.
Liv och död.
Någon börjar sitt liv, en annan lämnar det, och tusen obesvarade frågor.

Verkligheten är inte alltid vad den synes vara.
Ett leende kan dölja ett helvete, eller en kniv.

Hör du sommaren som kommer?
Vågornas brus, tallarnas sus, löven som viskar i vinden.
Känner du dess smekande vind? Sunnans kyss på kinden.

Jag känner din doft. Min kropp minns den så väl.
Jag känner dig nära, min doft på dig…

Som min egen madeleinekaka.

Jag fruktar inte Döden. Den är mig väl bekant. När den kommer för mig, när min tid är ute, kommer jag att välkomna den.

En dag löser värmen de många tyglagrens bojor och jag får gå ut barbent och bararmad och låta solen kyssa fräknar på min näsa. Snart!

Liv i stadsöknen. Maskrosens bladrosetter vid husväggar, små gräsax och blommor i gatstensfogarna, sälgens videungar.
Se dig omkring!

Känslan. Av att tiden, när den rinner ut, rinner ut i sanden. Planerna som aldrig blev, drömmarna som glömdes bort, livet som aldrig levdes.

När maskerna fallit. När bara det finns kvar som ingen ser. Är det Medusas ansikte eller en vanlig kvinnas?

Det som varit sörjer dig inte. Det har inga fjättrande bojor. Inga brustna drömmar gråter över dig.

Den största synden i livet är den mot livet självt: Att förneka dig själv. Att inte leva.

Du frös i din form när tiden rann ut. Du blir aldrig mer än då. Vi stannade där. Vi blir aldrig mer. Men jag lever, växer och hittar nya vi.

Jag vattnar sorgens blomster på din grav. Vårdar ditt minne ömt. Viskar ”vi ses”, sticker längtans blå blomma i håret och går ut i livet.

Du är min jungfruliga mark. Allt blir nytt.

Tiden slutar inte här. Du är borta. Mitt hjärta stannade när ditt slutade slå. Mina tankar upphörde när dina ord tog slut. Din tid tog slut.

Du delar inte längre mina andetag, smeker inte min kropp till vardande. Din värme fyller mig inte mer, men min längtan till dig glöder.

Vi står inte längre under samma himmel, smeks inte av samma vindar. Du gick och allting tog slut. Det börjar igen.
Tiden slutar inte här.

När jag ligger lojt utsträckt i solvärme vid fladdrande gardiner önskar jag att du kunde se mig.
Jag tycker om din blick på mig.

Dina andetag i tystnaden. Sömnens andning. Ett tryggt, varmt ljud.
Jag kan lyssna på din andhämtning länge, stilla.

Förmorgonens molnslöjor drog bort. Nu strålar solen.

Förmorgon.
Förvår.
Vi går i väntans, längtans tider.

Livet fortsätter. Det väntar inte på dig.
Så dvälj inte för mycket över det som var eller aldrig blir.
Lev. Missa inte ditt liv.

Ledsnad drar in och lägger sig som en dimridå framför natthimlen.
Världen krymper och blir mörk.
Men utanför fortsätter livet.

Mellantid.
Mellan vinter och vår, kyla och värme, vila och liv.
Väntan.
Längtan.