Ordsken

Jag vaknar med din röst i mitt öra, som hade du viskat något till mig innan drömmen skingrades.

Jag vaknar med din doft färsk i minnet, som fanns den alltjämt på mina händer och i mitt hår.

Jag vaknar med känslan av din hud mot min, din hand på mitt bröst, min hand mot ditt kön, din tunga mot mitt. Var du just här?

Jag vaknar med nykyssta läppar. Men du är inte här. Än.

… och med ett pärlande skratt dansar jag iväg mellan solvarma trädstammar. Gäckande, flyende. Vill du följa mig? Kan du få mig att stanna?

Jag tycker om hur du ser på mig, när våra blickar möts i samförstånd, i vild åtrå. Jag tycker om att med glimmande ögon leda dig till mig.

Under din blick faller maskerna, likt plaggen jag villigt plockar av mig. I din blick är jag inte så hård. Den får mig att mjukna, vakna.

I din blick är jag stark och vacker, vild och fri. På jakt. Viljornas lek. Aldrig kaninen inför kobrans ögon, aldrig jagad. Aldrig svag.

Jag går före dig uppför trappan. Jag njuter av att känna din blick på mig, röra mig i dess ljus. Aldrig mera sinnlig än i din blick.

Du lyfter blicken och möter min. Dimmigt, nära extasens höjder, ser jag dig. Vad jag älskar det du gör. Hur du ser på mig. Det jag ser.

När så all världens bojor har kastats av och vilda, mörka ögon möts, slukar och famnar varandra… Aldrig är jag friare än i din blick.

Jag tycker om hur du ser på mig. Den älskades blickar. Aldrig är jag mera kvinna, mer levande, sinnlig, närvarande, vild än i din blick.

Stöveltramp. På gatan, i trapporna. Skrik. Brak från dörrar som slås in. Skottsalvor.
Stanken av skräck och död. Ondska i människohamn.

Rädslan. När en hostning, ett andetag, kan bli det sista du gör. När ingen trygghet finns kvar.
Minnen som inte borde kunna finnas hos mig.

Hungern som gnager i magen. Barnet som utan att förstå, inser allvaret och är tyst.
Kaos och förvirring. Jag tappade greppet om din hand.

Att inte förstå, men ändå veta. Utan att veta varför. Rädslan som försvann.
När dörrarna stängdes, innan luckorna öppnades, frid. Ljuset.

Det är minnen som inte kan vara mina. Men jag minns dem; ljuden, lukterna, känslan, ljuset.
Flickan i rött som aldrig fick bli stor.

Hjärta möter hjärta. Andetag möter andetag. Hud möter hud.
Jag somnar trygg med din kind mot mitt hår, mina läppar nära din halsgrop.

Solnedgång. Gyllenljus. Vemod.

Enkel lycka. En solkatts dans över vattenytan, citronfjärilens flykt i vinden, din doft på mina händer.

Din blick. Dina ögon. Glittrande av skratt och lust. Mörka av åtrå.

Den älskades ögon.
Blå som havet och himlen, gröna som mossan i skogen där vi möts, mjukt bruna med guldstänk i solen.
Alltid du.

Det är den stunden då läppar möter läppar och hud möter hud.
Stunden då orden tystnar och byts mot andetag och njutningens fria språk.

Dina läppar mot mitt bröst, tungan som leker med den styvnande vårtan, tänder en eld inom mig. Benen bär mig inte längre.

Jag skriver den älskades namn på tusen löv i vinden, viskar det på månskärans strålar.

”Kom, du som väntar mig. Jag är på väg.”

Solblänk på vågorna. Solglitter i din blick. Solkyssta kinder. Läppar kyssta av dig. Och mig.

Är kärleken ändlig?
Dess låga fladdrar ibland, som vore den på väg att dö, lyser ibland så svagt att den knappt syns, men brinner alltjämt.

Morgonsolen tränger sig in genom gardinen, strålar som leker över din sovande rygg. Du är vacker när du sover.
Jag låter fingertopparna lätt följa solstrålarnas spår över din breda rygg, stryker över den, lite, lite hårdare över musklerna.

Du vänder dig om, ännu halvt i sömnen, och drar mig till dig. Jag smyger in i din famn, min rygg mot ditt bröst. Nära. Tryggt.
Dina andetag mot mitt hår, som kunde du andas in min doft. Och din doft som vilar runt mig, den som alltid väcker mig.

Din hand smeker mitt bröst, tummens lätta rörelser är som syre på glöden som alltid brinner i mig…
Jag trycker försiktigt rumpan mot ditt sköte, och känner hur även du vaknar. En välkommen, eggande styvhet mot mina skinkor.

Jag hör dig dra efter andan när jag svankar lite extra mot dig. Leende vrider jag på huvudet och viskar god morgon. Långt senare går vi upp.

Idag kan vara dagen då tussilagona slår ut.

En annans börda tynger inte som den egna. Tvärtom tycks den dra fokus från den egna och därmed, om så bara för ett tag, lätta.

En dag stiger en sång som kallar mig hem. Den sången är endast för mig, för mina öron.

Då vandrar jag till stranden, där jag skall finna min båt, den som skapades för just denna stund. Färjkarlen behövs inte för denna färd. Lugnt stävar båten ut på oändlighetens hav, finner själv sin väg, ledsagad av sången. Inga hinder möter oss på denna sista färd.

Småningom når vi den port av rosor tunga där livets tunna slöjor böljar för en osynlig vind. En skälvande ton dröjer sig kvar efter mig.

Vågar du följa mig på färden kommer du att finna vägen tillbaka, med en doft av hav och viol, och en skälvande ton, som minne.

Står du vid havets band kan du höra denna ton, den sjunger ock i snäckans skal och sommarvindens sus i träden. Hör du min sång är jag nära.

En dag så hör även du din sång, och minns att du har burit den med dig sedan livets gnista tände din eld. Den är livets sång och dödens.

När din resa närmar sig gränsen för tiden, så skall jag vänta på dig. Då möts våra sånger i en melodi bortom tiden.

En dag stiger den sång som kallar mig hem. Tills dess vill jag leva fullt ut, sjunga mina sånger i dur och moll, måla ett liv i alla färger.

Sjung för mig. Sjung mig till känsla och ro.
Sjung med mig. Två stämmor som slingrar sig runt varandra och väcker frusna minnen till liv.

Stunder av lycka, likt varmt ljus som silas genom löven. Varje ögonblick en bubbla av evighet. Tiden stannar. Låt mig stanna här.

I utrymmet mellan orden söker jag min vila. Lösgör mig från dagen och kryper försiktigt nära dig. Låter dina andetag vagga mig till sömns.

Somliga stunder känns kroppens skyddande skal skört och ömt. Faller jag i bitar om du rör mig eller är din beröring limmet som gör mig hel?

Låt mig komma till dig, doftande mjuk och ännu varm från badet, och krypa in i din famn. Håll om mig tills jag somnar. Nära. Snälla?

När jag följer hjärtats röst, den som stiger klar när jag tystnar sorlet och lyssnar, då gör jag alltid tillräckligt.

Kunde jag släta ut bekymmersrynkorna, kyssa bort dina tårar, lyfta tyngden från dina axlar…
Det är ditt att bära.
Men jag kan älska dig.