Ordsken

Din värme. Mot min.

Jag tänder ljus. För livet, för lugnet, för kärleken. Så att den ska hitta hit. För ljuset.

En morgon stiger solen över havet. Bland de guldkrönta vågorna syns ett skepp. Jag styr min kosa med solen i ryggen, mot evigheten.

När solen steg gul över fälten den morgonen gick hon bort. I sin säng, sitt hem, omgiven av dem hon älskade.

I dödsannonsen skrev de: ”Hon lämnade oss på morgonen, med utsikt över fälten och en sovande katt på armen.”

En stund önskar jag att få höra min sång, den som kommer att kalla mig bort från livet. Nästa vet jag: det är livets sång jag vill höra.

Jag föddes att dansa livets dans, från början till slut.

Dansa med mig, liv! Jag vill känna din hand mot min midja, hur du säkert för mig i musikens ebb och flod, moll och dur. Svep mig bort!

Längst ut på ön, där berg möter hav möter himmel. Där är världens början och dess slut.

Grådagsväder. Himlen är grå, havet grått, klipporna grå.
Snöregn och storm. Vårlängtansväder.

Sekunden före den allra första kyssen. Varje gång nytt. Varje gång ett av livets magiska ögonblick.

En hand på min höft. En kyss i min nacke. Ett bröst att luta mig mot.

När jag saknar dig handlar det inte om hur länge vi har varit från varandra, utan om att jag önskar att du var här.

Var är min vårmorgon med koltrastsång, lövsprickning och en sol som torkar upp ett stilla, doftande vårregn?

Det kom en tid då sorgen i att stanna växte sig större än smärtan i att gå. Uppbrottets timma nalkades.

De fritt levande får inte stängas in. Likt fjärilen i glaskupan kommer de annars att dö. Livet måste levas.

Jag klippte mina vingar i kärlekens namn, snöpte min fria själ för den älskade. Jag fjättrade mig vid härden för värmens skull. Jag dog.

Varje ljus brinner ner, men lågan kan föras vidare. Varje sol går ner, men stiger åter. Varje skepp når till slut sin hamn. Eller förliser.

Vägen saknar slut. Havet är oändligt, liksom himlen. Liv och död avlöser varandra. Kärleken dör inte. Gäller det även sagan om oss?

Vi har inte en evighet. Vi har ingen framtid. Vi har bara nu. Ett ögonblick som trotsar tiden.

Ovanför oss lyser stjärnorna som då. Vad rör väl våra korta liv dem? Vi är blott andetag i universums oändliga rymd.

Lätta steg över golvet får bräderna att knarra. Är du tyst kan du höra hennes bön. Hon som vandrar genom seklerna i hopp om förlossning.

Ingen ro finns i detta hus. Här slutar inte tiden att gå. Alla tider är i ett, alla tider är nu. Överallt närvarande ekon av det som var.

Klara nätter då månen lyser in genom salens fönster kan du ännu höra orkestern spela. I ögonvrån ser du skuggpar i dansens virvlar.

I hängpilens bark följer jag spåren av svunna tiders kärleksmärken. I nattens tystnad hörs dämpade skratt från sedan länge döda par.

Allt är evighet. Allt är nu. Minnet av svunna liv lever än. Ekot av det som en gång var i ett skratt, en skymt, en doft. Kärleken dör inte.

Jag ser mig om och ler mot dig. Tänker att du ser mig där du är.
Blåser jag en slängkyss smeker vinden nog dina läppar.

Jag gav dig mitt hjärta och mitt liv. Det du gav mig var dunster och hägringar. Jag var ännu så ung.

När solen gick i moln såg jag det med ens så klart. Jag hade bländats av dess ljus i tron att det var ditt. Du var inte den jag sökte.

Inför lögnens ansikte var jag maktlös. Bakom dina ögon fanns inte ett djup, utan en själlöshet. Den du sökte fylla med min själ.

En dag lämnade jag dig så, klädde mig tyst, kysste dig ömt farväl och gick. Du frågade aldrig efter mig. Saknade du mig ens?

Jag var ännu ung, men hjärtat vet ingen ålder. Jag längtar än. Vandrar vidare mot den älskade.

Den älskade har flera gånger korsat min väg. En gång möts jag av den som längtar efter mig. Den som skulle sakna. Där får jag stanna.

Inget hjärta är utan ärr. Det brustna hjärtat, som förmår läka och vågar älska igen, slår hårdare.

I livstider har jag vandrat era stigar, sett riken stiga och falla, stjärnor födas och dö. Vem ser väl den som vandrar mitt ibland dem?

Mellan världarna har jag vandrat, genom ljus och mörker, i kärlek och död. Jag vandrar än. Stundom i sällskap, stundom ensam.

Jag bär evigheten i mitt bröst, kärleken i mitt hjärta. Längtan och åtrå brusar i mitt blod. Åren ger djup åt min blick, färg åt min själ.

Jag bär i mig minnet av den älskades röst, hans doft, hennes läppar mot mina, mitt bröst i hans hand. Sinnenas eviga förening.

Din siluett i ljuslågans sken mot ett svart fönster. En smal hand som sträcks mot mig och det i dunklet anade leendet, en inbjudan.

Ditt breda bröst i eldskenet, fårskinnet mot min rygg, dina glittrande ögon som blickar upp mot mig mellan mina ben. Din tunga, dina händer.

Sollekar i varm havsvik, dans på daggvåta ängar, vaknätter i åtråns och sorgens namn. Min hand i din, mina tårar mot din hals. Jag minns.

Jag vill sjunga den älskades sång och dansa kärlekens dans till slut på dessa slitna tiljor. Den som är livets dans. Den som är liv.

Den älskade. Du. Du som är en, fast många. I varje förening är det alltid du. Var väntar du mig?

Jag är den du väntar på. Men var är du?

Hon lägger kinden mot träet, lutar pannan mot rutan och låter tårarna falla. Blickar tomt mot horisonten. En evighet utan tröst. Utan nåd.

Så drar moln förbi månen och nattens sköna mystik försvinner. Här lyser inga stjärnor, endast stadsöknens ljud hörs. Själlösa.

Själlösa sånger för de redan döda.