Ordsken

Jag pratade med dig igår. Jag känner inte det jag brukade känna. Jag minns knappt hur du brukade får mig att känna. För en evighet sedan.

Min kropp har glömt dig. Mitt hjärta minns dig med värme. Vi kan fortfarande skratta som förr, men du känner mig inte längre.

Var du den stora kärleken? Den jag förlorade för att jag inte kunde bli älskad? Nej. Det finns inte en största kärlek, bara stora kärlekar.

Ord kan rädda en dag, ord som går in i hjärtat och lyser upp inifrån när mörkret sänkt sig.
Ord som säger mer än hjärtan.

Somnade jag i natt för att inte vakna, så var jag ändå lycklig. Jag har älskat, jag har smakat åtrå, jag har sett korparna leka högt i skyn.

Jag är inte färdig. Min hunger är ännu inte stillad. Jag söker ännu den Älskade. Men jag har druckit ur lyckans bägare. Det är stort.

Själens längtan.
Fjärilsfladder i en alltför trång glaskupa.

Dina läppar möter mina. Jag slår armarna hårt om din hals. Du lyfter upp mig som om jag var lätt som en fjäder. Lätt som en ängels leende.

Ditt finger stryker lätt över mina svullna läppar. Jag öppnar mig för dig, låter dig känna hur välkommen du är. Glittrande fuktig hud.

Din tunga tränger försiktigt in mellan mina läppar. Ömt smekande, retfullt, pockande. Jag drar efter andan och släpper in dig. Ta mig.

Varför skriver du?
Jag skriver för att jag lever, andas, älskar och drömmer. Jag känner, doftar, smakar, sjunger och dansar ord. För livet.

Ett ord, och där står du. Varm och välkommen.
Jag öppnar dörren. Jag öppnar mig.
För dig är dörren alltid öppen.

Känslorna finns, lever, dansar, svämmar över.
Orden fattas.

Några solstrålar letar sig fram genom diset och kittlar mig på näsan. Som en lekfull vän som påminner mig om att skratta.

Jag minns inte längre hur min kropp kändes mot din. Hur dina händer kändes mot mig. Smaken av dina läppar. Min kropp har glömt dig.

Du var den Älskade. Men nu minns jag dig inte längre. Min kropp har formats mot andra Älskade vars smak nu finns på mina läppar.

En skogsglänta med mjukt gräs.
Solen som silar ner genom det skira lövverket.
Att få stanna där.
För evigt.
Dröm.

I natt vill jag leende vända mig om och möta dina glittrande ögon, leka tafatt mellan träden och älska under stjärnorna.
Kom till mig.

Skogen sover inte.
Viskande förtäljer tallarnas toppar glömda sagor, granarnas sus berättar om var älvadrottningen håller hov i natt.

Hoppsasteg med tårar ännu hängande i ögonfransarna.
Gråten som ger rum åt skratt.
Livets magi i en sekund.

Mina sinnen dansar med dina. Vi dansar så bra tillsammans. Ömsom följer, ömsom för.
Kom, dansa mig till trötthet!

Min kropp passar så perfekt i dina händer.

Kom, varma stjärnklara nätter!
Kom, stunder på bryggan med fötterna i vattnet!
Kom, nattdopp och solbad.
Kom, smekningar av solvarm hud.

Kom sommar, älskade sommar…

Dagar när orden inte ryms i dagen. Jag ropar ”Stopp” till den snabbt flyende tiden.
Fåfängt.
Den stannar inte.

Under en molntung himmel går vi till vila. Ingen måne lyser vår väg i natt. Men ovan molnen lyser ännu stjärnorna.

Finn mig i ljuset av våra drömmar. Jag väntar bakom grinden till mitt hjärtas trädgård.

Min kropp saknar någon att formas mot.

En tröstande hand på min axel. En kind mot min. En axel att luta mig mot.

Mitt skratt kan trilla lika lätt pärlande som mina tårar. Livets champagnebubblor.

Som en darrande vattenspegel kan din beröring få mig att känna.
Men din tunga får universum att skälva i sina grundvalar.

Ett mjukt och välkomnande mörker, en stilla, vemodig ton. Som en varm famn efter hetsig kyla.