Ordsken

Jag samlar lyckostunder som indianpärlor i livsväven.

Livet känns ibland som att komma för sent till en bal när alla andras danskort redan är fulla.

Jag bredde ut mitt inre på en duk och visade upp. Folket kastade ointresserade blickar på det. Någon fnös ”Det är bara kattguld.”

Kattguld? Mitt inre glimmar av stjärnljus och månstrålar, av solblänk på vågor. Det är långt dyrare än platina och diamanter.

Jag visade min själ. Folket tog bitar och lämnade tillbaka dem solkiga och fläckade. Allt jag begärde var något tillbaka. De prutade.

Jag gav av min själ men fick den trampad och sliten. Nu vet jag bättre.
Nu får blott den som vet att rätt uppskatta stjärnljus och månsken.

Månskäran som ett kommatecken på himlen. I väntan på nästa ord.
Mellan orden skrivs vår historia.

Vi gick skrattande hem på regnvåta gator i sommarnatten. Jag balanserade barfota på muren och du höll mig nära när jag hoppade ner.

Vi stannade och kysstes under linden. Jag bad dig inte komma med upp, tog dig bara i handen och gick före uppför trapporna.

Bland fjolårslöven fann jag en nyckel. Nyckeln till mitt hjärta. Den jag trodde du bar nära ditt.
Du måste ha tappat den när du gick.

Jag torkade av nyckeln och hängde den i syrenbusken, så att du hittar den när du kommer tillbaka.
Dörren är inte låst, men nyckeln är din.

Någonstans vet jag: du kommer inte tillbaka. Du ser dig aldrig om.
Men det var dig jag gav nyckeln. De andra får snällt knacka på.

Med ett hjärta som en hoppfull sommarkatt.

Genom sprickorna i det brustna hjärtat trängde ljuset. Detta var inte döden.
Ur den stora sorgen föddes en starkare kärlek.

Som två älvor som leker tafatt mellan träden i vårskir grönska, två leklystna nymfer i glittrande vågor.
Var väntar du mig, min sköna?

Jag kan se dig. Alltid.
Är du inte nära behöver jag bara blunda för att se dig.

Jag kan känna doften av dig. Plötsligt är den där. Din hud, ditt hår, du.
Som vore du nära mig. Doften av mig på dig. Det är sex.

Jag kan känna dig nära mig. Min kropp som formas efter din, som passar så perfekt intill.
Händer som smeker. Värme. Närhet. Lust.

Vågskvalp. Solglitter.
Doft av salt och sommarvarm hud.
Din hud. Mot min.

Aprilväder. I regnet sjunger koltrasten så att det ekar mellan stenöknens husfasader. När solen tittar fram tar bofinkens serenader över.

I ett stilla vårregn ljuder fågelsången starkare och vackrare.

Väl dolda i ängens höga gräs smekte du mig varm. Under din tungas beröring blev jag till månljus och nattluft.
Det var vår första natt.

På sluttningen, omgivna av historiens vingslag. I fjärran hördes svaga ljud från en fest där inga människor fanns.
Det var vår andra natt.

Regnmolnen trycker ovanför stenöknen, men det doftar vår. Sött, friskt; doft av pollen och förväntan.
Kärleken hänger i luften.

Solblänk. Solstänkta vågor.
Varje blänk en flirt, en inbjudan till våta lekar och smekande böljor.

En dag. Ett ögonblick för en, en evighet för en annan.

Ett liv. Ett andetag i universum. En droppe i evighetens hav. Men vilken droppe!

När någon svarar på en människas förtvivlan med skämtsamhet undrar jag vart empatin har tagit vägen.

Vad är att leva? Att verkligen LEVA?

En solstråle tränger fram genom det krackelerade molntäcket. Den rör vid mitt hjärta och viskar: ”Det är ok.”
Då släpper tårarna.
Det är ok.

Det är så lätt att få mitt hjärta att spricka, men det finner sig i mycket.
Kärlek och hopp är starka lim för brustna hjärtan.

Livet är skört. Kroppens skal är skört.
Men hjärtat, det är både skört och tåligt på en och samma gång.

Dina slutna ögon, det djupa andetaget, ett lätt leende som leker i mungiporna, små ljud av njutning.
Och en kropp som speglar allt det.

Det svåra är inte att ge sig av.
Det svåra är att stå kvar.
Utan visshet. I tro och hopp.

I uppbrottets timme finns ett stilla lugn.
En droppe frid i vissheten, mitt i ett hav av rörelse.

Dikterna du skrev till mig är kvar, väl bevarade. Dina kort likaså.
Brottstycken ur kärlekens sång.