Ordsken

Jag lät dem dra ned mig från höjden och fjättra mig.
Nu minns jag åter.
Jag formas genom is och natt, stiger en dag ur eld och aska.
Fri.

Kunde jag tala om för dig hur högt älskad du är, hur önskad, hur vacker.
Kunde jag skriva in det i ditt hjärta så att du aldrig glömde.

Plötsligt känner jag din doft.
Och jag minns hur du smakar, hur din kropp känns mot min; dina händer mot min hud, dina läppar mot mina.
Du.

Hon står där i vikens vatten, stilla och gyllene, som vore hon sprungen ur havet och solnedgången.
Strålande av liv. Lustfylld.
Gudinna.

En dag reste hon sig, tog farväl och gick vidare för att inte kvävas av hans tystnad.
Efter några timmar undrade han vad hon sade.
För sent.

Jag önskar att hon var jag. Hon som gick vidare.
Jag är hon som blev lämnad.

Aldrig är det gudomliga närmare än i naturen, med barnets hand i min eller då min kropp smälter samman med den älskades.

Där träden bildar en katedral över mitt huvud finns ett tempel vackrare och större än något av människorna byggt.

För vem som helst är du kanske oviktig, osynlig. För någon kan du vara enormt viktig. Ibland kan du vara allt.

Stilla ser vi stjärnorna tråda sin dans över himlen.
Långsamt rör de sig runt oss och för en stund är vi universums mittpunkt.

I vårens skira grönska hörde vi flöjtspelaren inne i granskogen.
Jag har sedan sökt efter vägen vi vandrade men aldrig återfunnit den.

Även den milda sammetsnatten bär ett stråk av iskyla.

I dina ögon ser jag galaxer födas och stjärnor falla. Du bär alla tider inom dig.
Tidens allt och tidlöshet.

Skriv vår historia på min kropp.
Fyll huden med ord som bara kan ses i rätt ljus, som vi kan läsa med händer och läppar.

När dagen grydde låg jag tyst och betraktade dig i det första ljuset. Jag hörde dina andetag. Jag andades dig.

Du…
Du.
Du älskade.
Kom.

Närmare staden flammar eldarna höga i natt. Hos oss råder lugn.
Luften fylls av våra andetag.

Du kommer till mig i natten. Höljd i dunkel skönhet. Varm.
Du fångar min blick och håller den kvar medan våra kroppar formas efter varandra.

Med stjärnorna hängande i träden vandrar vi ned mot vattnet. Vågorna slår mot stranden och i fjärran hörs en melodi.
Natten spelar vår sång.

Även änglar kräver sömn.

Ibland tycks världsalltet stilla, som väntade det något.
Samma andäktiga tystnad som inför barnets första skrik eller den sjukes sista suck.

Stanna här, viskade hon. Smek mig, låt mina ögon få havets färg med guldstänk på vågorna.
Men solen steg högre och försvann ur synfältet.

Ta mig i handen, du gud, och följ mig in i natten. Låt oss tända stjärnvalvet med våra steg och sända leenden till människobarnens drömmar.

Fjärden ligger åter spegelblank efter stormnätterna. Lugnet efter stormen.

Det stiger en pelare av ljus upp där solen just sjönk ned mot horisonten.
En påminnelse om att ljuset kommer åter på andra sidan natten.

Ny säng, nytt liv. Ändå vänder jag mig ännu om och söker värmen i gropen efter din kropp. Ännu bär kudden din doft efter drömmen.